En av mina favorit-föredetta-kollegor hette Owe och var ekonomichef på ett landsting där jag jobbade för länge sen.
Han var en gammal räv som varit verksam inom de flesta offentliga områden. Owe sa alltid att han gillade kulturförvaltningen bäst eftersom ”inget annat område ger tillbaka så mycket per satsad krona”.
Det här var innan den hysteriska mätnings-byråkratin hade fått sitt genomslag men Owe visste vad han pratade om.
För varje satsad kulturkrona får man för det mesta en väldig massa tillbaka, både sånt som går att mäta och sånt som är fullkomligt omätbart. Så sa Owe och jag tror honom än i dag.
Kulturarbetare – både kreatörerna och byråkraterna är vana att trolla med knäna.
Det gör kanske att förväntningarna på vad man kan få för satsade medel ibland är lite väl höga.
En rapport från Myndigheten för Kulturanalys (MYKA) kommenterar huruvida den förda kulturpolitiken når upp till de statliga kulturpolitiska målen eller ej.
Åh, dessa torra myndighetsrapporter. Så många ord för att berätta det vi som är berörda redan vet (och oberörda lär ju knappast läsa). Att avsatta medel inte räcker för att nå de högt uppställda målen.
Nåväl, det är bra att det presenteras utförligt och genomarbetat så att man inte blir anklagad för att gå på känsla eller låtsasfakta om man händelsevis blir påkommen med att klaga lite grann. I rapporten kan man bland annat läsa:
”Deltagandet i kulturlivet har inte breddats trots insatser att nå fler i hela landet. De ekonomiska förutsättningarna för de regionala kulturinstitutionerna har urholkats och begränsar kulturinstitutionernas möjlighet att genomföra sitt uppdrag.”
Ständig underfinansiering tär på den envisaste kulturbyråkrat och kan få den mest engagerade konstnär att byta bana. Dessutom är de statliga bidragen behäftade med rätt mycket styrning. Friutrymmet för regioner och kommuner att bestämma över medlen själv är litet.
Sverker Härd som är chef på MYKA har ett bra tips. Han skriver:
”Mål och medel måste vara i balans om målen ska uppnås.”
Det där är faktiskt så nära en naturlag man kan komma.
Så vad göra? MYKA-rapporten har tre förslag.
1) skjuta till mer medel.
2) anpassa uppdraget.
3) ge mer generella bidrag som ger större utrymme för regioner och kommuner att bestämma var insatser ska göras.
1) betyder mer pengar. Hmm, inte så troligt. Men man kan ju hoppas!
2) betyder lägre ställda mål. Dålig lösning tycker jag.
3) betyder mer självbestämmande. Definitivt värt att prova!
Inte ens en procent av vår statsbudget går till kultur. Ändå är ”den enskildes …. kulturella välfärd” ett av tre grundläggande mål för den offentliga verksamheten, enligt regeringsformens andra paragraf.
Minns Owes ord. ”Inget annat område ger tillbaka så mycket per satsad krona”.