Vardag. Smaka på ordet. Är det positivt eller negativt? Grått eller färgrikt?
Ulf Lundell har gett ut två böcker på temat som står på min sommarläsarlista. De är tydligen väldigt bra.
Gruffgubben Lundell beskriver sin vardag. Där händer inte mycket. Och ändå skildras världen som pågår därute och förändras och har sig.
På kulturinstitutioner runt om i landet pågår det mycket vardag. Den syns inte för publiken men den består av sånt som att reparera skrivare som krånglar, få ihop budgetar, betala elräkningar, källsortera, planera evenemang, skriva på sociala medier, komma ihåg att skriva på sociala medier, hinna äta lunch.
Typ sånt man gör på de flesta arbetsplatser. Skillnaden är kanske att man väldigt ofta gör det med ett damoklessvärd hängande ovanför sitt huvud. Det handlar om den konstanta bristen på basfinansiering.
Räcker årets pengar till decemberlönen? Kan vi betala elavgiften?
Hur ska vi betala räkningarna om det kommer färre besökare än planerat?
Kulturinstitutioner och kulturarbetare saknar ofta en klok basfinansiering.
Det märks sällan för publiken. Föreställningen blev fantastisk och fick fina recensioner. Filmen visas på en massa festivaler. Museet har aldrig haft så många besök.
Men bakom det publika finns ansvariga som inte vet om nästa föreställning, film eller utställning över huvud taget kan finansieras.
Lösningen, eller nödlösningen, för många stavas projekt. Det finns mängder av projektpengar att söka.
Med lite känsla för hur en projektansökan ska formuleras kan man håva in rätt bra med stålars.
Under projekttiden finns pengar till både resor och trycksaker och arbetskraft.
Visserligen har man fått rucka lite på det man egentligen vill göra eftersom projektdirektiven styr, men det är smällar man får ta.
Besökarna gläds och förundras över allt som görs. Projektbidragsgivarna stoltserar.
Sen kommer slutredovisningsdagen och efteråt står man där igen med en knaper plånbok och ett litet kommunalt bidrag som kanske täcker el och sophämtningskostnader.
Man är inte arg på kommunen, för de har många hål att täcka.
Man är sur på systemet som inte avsätter pengar till grundfinansiering av institutioner vi faktiskt vill ha och behöver.
Nu höjs röster för att höja det statliga bidraget till kulturen till 1 procent av BNP. Jättebra förslag.
Om det, mot förmodan skulle hända, bör de extra pengarna gå till kulturens vardag och inte till projekt!