Kulturpolitik är ett hett ämne. Politik handlar om fördelning av resurser och beroende på ens ideologi vill man fördela på olika sätt.
En del, ungmoderaterna till exempel, tycker att kulturen inte ska ha några statliga stöd alls. Sverigedemokraterna däremot ser kulturen som ett verktyg för att stärka sin egen ideologi. Här snackar vi tydlig och klar politisk styrning.
SD ska ha en eloge för att de inte hymlar om den saken för det där med att peka med hela handen är känsligt inom politiken. Socialdemokraterna verkar inte tycka att det är värt att lägga krut på den krångliga, utsatta kulturministerposten. Så länge det inte går att klona Bengt Göransson får Miljöpartiet sköta ruljansen.
Och jag förstår att det inte är lätt. Det finns en inbyggd motsättning i att kulturpolitiken ska garantera ett fritt och oberoende kulturliv. Politiker ska alltså utifrån en viss politisk uppfattning formulera krav och villkor och inriktningar som påverkar kulturskaparna och kulturkonsumenterna.
Samtidigt ska konsten och kulturen vara fri och oberoende. Går det ihop?
Kulturminister Amanda Lind har sedan hon tillträdde upprepat som ett mantra att kulturen måste var fri. Kanske för att Miljöpartiet tidigare fått kritik för att vara för pekfingeraktiga och utöva signalpolitik. Men vad betyder ens ordet fri i detta sammanhang?
Jag tänker att i den bästa av världar bryr sig konstnären inte ett smack om kulturpolitiken. Hen gör bara sin grej. Det är viktigt att hen får möjligheter att testa, provskapa, producera, undersöka, vrida och vända på teman tills nya perspektiv uppstår.
I den bästa av världar är det kulturbyråkraterna, inte kulturskaparna, som främst ska förverkliga statens kulturpolitiska mål. Det är byråkraten som har att hantera alla de där signalorden som retar gallfeber på många, men som kanske inte är så dumma om man tänker efter.
I dag är det intersektionalisering, rasifiering, jämställdhet, normkritik, internationalisering med mera. I morgon något annat. I den bästa av världar får kulturbyråkraten, med hjälp av signalorden, syn på sin egen organisations tillkortakommanden.
Aha. 79 procent av våra filmstöd går till manliga regissörer. Hmm, vi har inte gett medel till en enda berättelse om lesbisk kärlek. Minsann, den minoritetens historia har vi aldrig berört. Och så kan man försiktigt lotsa sin verksamhet åt ett håll som fyller tidigare luckor och nya berättelser får en chans att födas.
Det är alltså i den bästa av världar. I den verkliga världen är både kulturpolitiker, kulturbyråkrater och kulturskapare vanliga dödliga som påverkas av sin omgivning, rådande samhällsströmningar och tidens moral. Precis som alla andra.
Att vara helt fri är en konst som inte många bemästrar. Det får vi leva med och bara försöka göra vårt bästa.