Året 2016 har för många människor runt om i världen slutat i osäkerhet och oro. Under året har vi sett Mellanösternkriget intensifieras med den syriska regimens och Rysslands blodiga erövring av Aleppo och den irakiska och västmakternas erövring av Mosul, som kanske blir lika blodig.
Samtidigt eskalerar de jihadistiska terrordåden i Europa och flyktingströmmarna växer. Kina försöker alltmer dominera sina grannar, och Ryssland har liknande ambitioner i sitt närområde. I västvärlden ser vi hur den nationalistiska högerpopulismen växer sig allt starkare med Brexitomröstningen och presidentvalet i USA som dramatiska höjdpunkter. I bakgrunden molar osäkerheten om vi klarar klimatet.
En viktig orsak till kriserna är att tvåhundra år av euroamerikansk ekonomisk, politisk, militär och kulturell världsdominans nu går mot sitt slut. Geopolitiskt har maktkampen främst fokuserats på Mellanöstern, med sina stora oljetillgångar och strategiskt viktiga läge. Det är de fasansfulla konsekvenserna av detta vi nu ser.
De gamla rika länderna upplever sin konkurrenskraft försvagas, i synnerhet inom mer traditionell industriproduktion.
Stora delar av arbetar- och medelklassen ser sina levnadsvillkor försämras. Resultatet blir ett jäsande, ”Trumpet”, missnöje.
1900-talets socialism och liberalism förmår inte längre skapa framtidshopp. I stället fångas man av nationalistiska och nostalgiska budskap. Vi ska värna om vår egen nation och göra den stor och stark igen.
Vladimir Putin lovar att återställa Rysslands historiska stormaktsstatus. Brexitkampanjen lovade att ge engelsmännen ”sitt land tillbaka”. Och Donald Trump lovar att göra ”Amerika stort igen”.
Ett liknande budskap har IS: att göra arabvärlden fri från den utländska dominansen och återupprätta den arabiska storhetstidens sunnitiska kalifat.
Fienderna är omvärlden, men också inre ”främlingar”. I Europa är det muslimer, romer och andra migranter. I USA är det alla icke-vita. För IS är det kristna, yazidier och shiiter.
Nog finns det skäl för oro inför den närmaste framtiden. Men det är viktigt att komma ihåg att historien präglas av vändningar.
Det blev vi påminda om när Colombia, efter femtio år av inbördeskrig, påbörjade en fredsprocess som verkar ha goda förutsättningar för framgång. Och populistiska framtidslöften brukar, liksom trollen, spricka i solskenet.
Trump lär få erfara, som många före honom, att de verkliga svårigheterna börjat den dag man flyttar in i Vita huset. Avgörande blir om liberaler och socialdemokrater lyckas utveckla framtidsvisioner som kan ge nytt hopp när de populistiska vallöftena spricker i mötet med verkligheten.
Likaså lär inte kampen mot IS vinnas med bomber och granater, utan om man får i stånd en fredsprocess i Mellanöstern som också inkluderar sunniaraberna, arabvärldens majoritet.
Så visst finns det hopp, men det kräver långsiktig strategi och mycket arbete.