Det rör på sig i riksdagen. I torsdags (15/6) meddelade Alliansen att regeringens höstbudget inte kommer åtnjuta fri passage genom parlamentet. Om flygskatten, de nya 3:12-reglerna och oförändrad brytpunkt för statlig inkomstskatt ligger kvar i den rödgröna budgetpropositionen, avser man rikta en misstroendeförklaring mot ett statsråd.
Somliga jublar över att Alliansen har börjat ryta ifrån mot regeringens skattehöjningar. Andra tvivlar på uppriktigheten i beskedet. Menar Alliansen allvar?
För att fylla orden med handling, behövs en gemensam Allians-budget. Den lyser alltjämt med sin frånvaro. Hur tänker sig de fyra axla makten i det fall att man fäller ett statsråd eller får regeringen att avgå?
Även om man snor ihop en budget, måste S eller SD stödja den för att de borgerliga ska kunna äntra Rosenbad. För varken C eller L är något av dessa samarbeten möjligt.
På ytan framstår aktionen som en skarp markering från en aktiv opposition. Det beskrivs som en demokratisk nödvändighet, att passivitet är lika med väljarsvek. Så kan den närsynte avläsa landet. I långa loppet öppnar Alliansen för förvecklingar som borde mana till lugn.
Regeringen bestämmer om det blir regeringskris, menade Emil Källström (C). Det har du alldeles rätt i, lär Stefan Löfven tänka. Ett år innan valet kan S och MP säga: Se hit gott folk, det är vi som håller ihop landet och tar ansvar. Med det i ryggen kan de i valet 2018 söka folkets mandat att fortsätta så. En haltande Allians kan ha gett motståndarna ett onödigt försprång.
Dessutom banar man väg för framtida misstroenderiksdagar. Kommer en icke-borgerlig opposition avstå från att göra samma sak om en borgerlig regering vill höja brytpunkten för statlig inkomstskatt? Eftersom SD tenderar att vända den ideologiska kappan efter majoritetens vind, och vänsterblocket aldrig har lust på borgerliga skattesänkningar, kan det bli svårt framöver.
Att Alliansen tar ett steg framåt men två steg bakåt på vägen mot makten verkar sekundärt – man har ju trots allt tagit tre steg. Men det är inte summan av antalet steg – utan riktningen – som räknas.