Efter drygt ett år av väntan på utredning har jag äntligen fått min ADHD-diagnos via ett privat bolag i Stockholm och mitt i jagandet av psykiatrin i Visby, för att få en läkartid så jag kan påbörja resan mot rätt medicinering, värmdes mitt hjärta upp av hopp när en av Gotlands Allehandas artiklar dök upp i mitt facebookflöde.
Den beskrev hur Södervärnskolan i Visby nu renoverar klassrum för att underlätta för barnens koncentration och dessutom ska lärarna utbildas under året.
Marcus Larsson som är skolledare bär det slutgiltiga ansvaret för att elevernas undervisning anpassas på det sätt som de har rätt till och när jag läser Gotlands Allehandas artikel låter det verkligen som att han och biträdande rektor Cecilia Tofftén har en djup förståelse i både vad det innebär att leva med neuropsykologiska funktionsnedsättningar och även hur viktigt det är att skolan och samhället tillgängliggörs för alla.
Som den funkis jag är och även som förälder till ett barn som lever med autism är detta såklart en av mina hjärtefrågor. Och det borde vara en ickefråga.
Ingen mår dåligt av anpassningen, inget blir sämre. Det är istället något som alla mår bättre av. Skillnaden mellan mig som funkis och dig som normperson är bara att jag blir värre påverkad av ej anpassade situationer.
Att anpassa skolan är alltså bra även för alla er med normalfungerande barn. Det borde vara något vi alla slåss för.
Under årets Almedalsvecka var jag med i en paneldebatt om hjärnvänlig design. En av mina panelkollegor var Lena Furberg, grundare och Funkify, funkis och fantastiskt kunnig på området. Lena lyfte en otroligt viktig insikt och gav mig ett nytt sätt att se på saken. Hon menar att vi är alla mer eller mindre funkisar i olika situationer. När vi är stressade på bussen, dödströtta som småbarnsföräldrar eller släpandes på en resväska.
Anpassningar hjälper oss alla och bristen på dem stjälper oss alla. För vissa mer, för vissa mindre.
Hur kommer det sig då att en så stor del av befolkningen fortfarande stängs ute ur samhället? Att skapa ett inkluderande samhälle, samhällsfunktioner eller företagstjänster och produkter utesluter inte någon. Det gör att fler får tillgång.
Borde inte det vara målet för alla, oavsett om det är ett företag som ligger bakom eller om det är vi som samhälle?
Personligen jobbar jag bäst på ett café eller hemma med tv eller radion på i bakgrunden.
Jag behöver kunna ändra hur jag sitter ganska mycket och förflyttar mig från fåtölj till soffa och kontorsstol.
Jag har benen på bordet, benen under mig, skräddarställning - det är vad jag behöver för att producera på topp.
Jag älskar att träffa folk, men det drar samtidigt väldigt mycket energi från mig och jag behöver mycket ensamtid för att återhämta mig.
Jag hoppas att fler skolor följer Södervärnskolans exempel.
Som en klok vän sa till mig nyligen. Runda barn går inte att trycka in i fyrkantiga hål.