Samhället borde vara en plats där alla får finnas. Som det ser ut nu försöker vi istället trycka ner olika individer och personlighetstyper i samma lilla låda. Passar du av någon anledning inte, är det dig det är fel på. Det är du som måste förändras och formas om, tills du tillslut går ner.
Trots idoga försök har jag aldrig lyckats klämma ner mig själv i den där lådan. Det kanske har gått bra ett tag eller för korta stunder.
Men förr eller senare har jag hoppat upp igen som gubben i lådan. Skola, arbetsplatser och samhället har helt enkelt inte tagit emot mig som den jag är.
Fram tills alldeles nyligen har jag trott att det är mig det är fel på. Att jag måste ändra på mig, hur jag är och hur jag fungerar, för att passa in. Att det mest eftersträvansvärda var att hitta hur jag skulle få en plats i samhällets låda.
Samtidigt pratas det ofta, inuti den trånga lilla lådan, om hur viktigt det är att tänka utanför boxen. Som funkis, ADHD i mitt fall, har jag spenderat större delen av min tid med att göra just det.
Merparten av mina tankar och idéer hamnar utanför boxen. Ärligt talat så har jag oftast svårt att greppa vad den där boxen, som alla andra tydligen begränsar sina tankar till, egentligen är.
Och hur sjutton de klarar av att hålla kvar sina tankar i det begränsade utrymmet.
Men trots alla fina ord och inte sällan tal om hur viktigt det där tänkandet utanför boxen är, kan jag och många med mig, vittna om att tankar utanför den inte alltid bemöts med enbart jubel och hurrarop. Snarare ligger skepticism, höjda ögonbryn och uttalanden som ”men, det går ju inte” närmare sanningen.
Det är som att boxen vi uppmanas att tänka utanför är placerad i en något större kartong. Där tankar som hamnar utanför kartongen för normisen är så långsökta och omöjliga att föreställa sig att de därför avfärdas snabbare än kvickt.
Vad skulle då hända om vi tillä människor att finnas och blomstra utanför lådan? Vad händer om vi tar tillvara på tankar och idéer som dyker upp utanför kartongen? Och vad händer om vi inte gör det?
Att fortsätta som vi gör nu och försöka få ner alla i samma lilla normlåda kommer göra att den psykiska ohälsan även framöver ökar. Vi har och får ett samhälle som enbart har plats för några få normpersoner - resten stängs ute.
Fortsätter vi att med boxen, eller i bästa fall den något större kartongen, begränsa individers och samhällets tankar och idéer kommer vi kanske lyckas utveckla bilar så de drar mindre bensin eller föda upp grisar som ger några procent mer julskinka. Men vi kommer varken lyckas stoppa klimatkrisen eller hitta hållbara sätt för alla människor i världen att äta sig mätta och få ett drägligt liv.
Om vi istället slänger bort allt vad lådor, boxar och kartonger heter kan vi få skolor, arbetsplatser och ett samhälle som låter människor fungera och utvecklas på de sätt som fungerar bäst för individen.
Vi får en befolkning som blomstrar och där alla individer kan leva upp till sin potential. Vi får ett mer hälsosamt samhälle som kan ta tillvara på styrkan i våra olikheter. Där den kollektiva kunskapen och utvecklingen inte begränsas utan får en möjlighet att lösa alltifrån små vardagsproblem till de stora frågor som gör att vår värld står alltför nära en klimatkollaps.
Kanske avfärdar du mig som naiv och mina idéer som ouppnåeliga ideal. Men är du säker på att du inte bara låter dina tankar begränsas av lådan, boxen eller kartongen?