Så var det dags för Folkpartiet att ha sin egen idéprogramskris. Partiledarstrid och känsliga frågor har utlöst full konflikt inom partiet.
Folkpartiets nuvarande situation framstår för betraktaren som rätt obekväm.
Partiet landade under fyraprocentsspärren i en mätning i början på året, de röster som redan fanns om att det var dags för partiledare Jan Björklund att gå vidare fick vatten på sin kvarn och vågade nu yttra sig öppet.
Supervalåret 2014 är över, nu väntar fyra år i opposition, fyra år då Allianspartierna har sin chans att fokusera inåt. Byta ledning, fundera över vad man vill, vilken roll man vill spela, utveckla sin ideologi.
Men Björklund lät alla förstå att han inte planerade att gå någonstans. Detta gav ofrånkomligen upphov till en hel del öppen irritation.
Enskilda medlemmar uttryckte sitt missnöje och i veckan gick hela studentförbundet ut och krävde Björklunds avgång.
Gruppen inom partiet som krävt att Björklund ska avgå är dock ännu en minoritet.
Två av de starkaste alternativen till att efterträda honom, Maria Arnholm och Erik Ullenhag är dessutom lojala så de lär inte vilja gå emot så länge han själv vill sitta kvar.
Parallellt med partiledarstrulet har FP inte gjort sig vänner med sin sakpolitik. Först vägrade Björklund erkänna några tvivel kring sitt stenhårda ställningstagande om tidigare betyg, trots att alla remissinstanser sa nej och trots att FP själva kunde få fram mycket lite forskning som stödjer deras tes.
De förklarade även att de kommer att rösta med regeringen i frågan om att avskaffa vårdnadsbidraget, något som kan tänkas ha fått en och annan kristdemokrat att sätta i halsen.
Sen kom då frågan som blev en spik i kistan på FP:s sammanhållning. Integration och migration. Partiledningen gjorde ett utspel, ett gäng kommunalpolitiker ett annat, och två enskilda företrädare ett tredje.
Överlag presenterade de alla en mer restriktiv hållning än vad man kommunicerat tidigare. Det fick i sin tur ungdomsförbundet och enskilda i partistyrelsen att reagera kraftigt.
Dessa tre faktorer, partiledarbytet, sakpolitiken och den integrationspolitiska omsvängningen, har fått partiet att implodera. En centerpartist kan väl känna igen sig i röran.
Det vi ser nu är FP:s egen idéprogramsdebatt, uppbyggda spänningar kring en splittrad syn på vilka man egentligen är, några utlösande kontroversiella sakfrågor och sen fullskalig konflikt internt.
Det är en smärtsam process för alla partier, men den går att ta sig igenom. C har en och annan lärdom de kan dela med sig av till allianskollegorna.
Lyssna på medlemmarna, gör ett omfattande arbete och åk runt i landet och känn in vart de egna vill.
Ta diskussionen ordentligt.
Spika ett nytt program och fokusera sedan på det. Oavsett vad som blir kärnan och hjärtefrågorna för det nya FP, måste det vara ett parti som har vågat tänka om och nytt.
Då kommer partiet också att behöva bestämma sig för hur det ska göras tydligt.
Med eller utan Jan Björklund.