Sverige styrdes under något decennium av socialdemokratiska minoritetsregeringar, som kunde luta sig mot ett mer eller mindre automatiskt stöd från Vänsterpartiet kommunisterna. Trots att regeringen saknade majoritet i riksdagen kunde den i praktiken agera som om den hade det.
I dag ser verkligheten helt annorlunda ut. Koalitionsregeringar, med eller utan majoritet i riksdagen, är det normala. Det innebär också helt nya utmaningar. Det finns en bild av att koalitionsregeringar leder till att det blir svårare för en regering att ta ekonomiskt ansvar.
När alla i en koalition ska ha något, blir det lätt att det är det samlade ekonomiska ansvarstagandet som får stå tillbaka. Risken blir att de offentliga utgifterna drivs upp.
Det är inte bara en allmän bild, det finns också statsvetenskaplig forskning som visar att detta verkligen kan bli en effekt av koalitioner.
I en artikel i tidskriften Public Choice har Hanna Bäck, Wolfgang C. Müller och Benjamin Nyblade undersökt effekterna av koalitionsöverenskommelser som ett sätt att begränsa tendensen att koalitionsregeringar driver upp utgifterna.
Tanken är att sådana överenskommelser gör att partierna på förhand låser fast sig och därmed minskar frestelsen för enskilda partier med ansvar för enskilda departement att driva på kostnadsutvecklingen inom sitt område.
Förutom antalet partier som ingår i koalitionen undersökte de också premiärministerns ställning, de beskriver det som om det är en stark eller svag statsminister. Detta handlar om den strukturella ställningen för statsministern i respektive land och tar inte hänsyn till olika individer.
I praktiken handlar det om ifall regeringschefen kontrollerar regeringens dagordning eller inte. De har undersökt 17 länder i Västeuropa, bland annat Sverige.
Resultatet är intressant. De kommer fram till att koalitionsöverenskommelser har stor betydelse. Om statsministerrollen är svag leder fler partier i en koalition till ökade offentliga utgifter.
Men om partierna sluter en överenskommelse så leder fler parter inte till någon skillnad i på utgiftssidan. Vad som är ännu mer intressant är att om statsministern har en stark roll, så leder koalitionsöverenskommelser faktiskt till ökade offentliga utgifter.
Förklaringen skulle kunna vara att i en regering där det är stor skillnad i makt mellan partierna på grund av att ett parti har statsministerposten, så kommer de övriga partierna fortsätta att arbeta för ökade utgifter för sina ministrar även när det finns en överenskommelse. I denna betydelse har dock den svenska statsministern en svag roll.
Det betyder att med rätt typ av överenskommelse, så spelar det ingen roll för regeringens finansiella ansvarstagande hur många partier som ingår. Med tanke på den stora mängden partier i den svenska riksdagen kan det ändå vara skönt att veta.