Efter mellandagarnas besked om decemberöverenskommelsen och det därmed inställda extravalet ska nu det politiska livet i riksdagshuset återgå till det normala och ledamöterna på nytt börja sitt vardagsarbete.
Det har gått några dagar sedan fem glada partiledare och två glada språkrör höll presskonferens. Frustrerade veteraner, främst hos M, och konfunderade partiarbetare har nog börjat lugna ner sig.
Det lär väl pågå eftervalsanalyser i alla partier. Vissa slutsatser har redan kommit ut. Bland annat M har presenterat sin i vilken man konstaterar att man hade brist på svar i jobbfrågan, välfärdsdebatten och integrationspolitiken.
Enligt Folkpartiets analys ska partiet bredda sig och satsa mer på välfärdsfrågor och arbetsmarknad.
En första indikation på tonläget i den politiska debatten lär vi nog få när partiledarna håller årets första partiledardebatt i riksdagen onsdag den 14 januari.
Partiledardebatten borde åtminstone kunna ge besked om retoriken från valrörelsen fortsätter att leva kvar eller om den arkiverats i någon pärm med titeln ”fungerar ej”. Dan före är det tjugondedag Knut där julen traditionellt dansas ut så man kan hoppas att storstädning i retoriken har fått genomslag.
Hittills har vi sett få tecken på detta. När till exempel regeringens tre utbildningsministrar manade till brett samförstånd om skolan (DN Debatt 5/1) talade man om samarbete samtidigt som man i övrigt i artikeln använder slitna kampanjgrepp om Alliansens stora skattesänkningar och lilla satsning på skolan.
Att med armbågen bjuda in till samarbete brukar sällan vara särskilt lyckat.
I en artikel i Svenska Dagbladet (7/1) skriver vd:n för undersökningsföretaget Novus, Torbjörn Sjöström, just om detta, att valrörelsens retorik verkar leva kvar hos många. Problem förstoras för att synas.
Men uppförstorade problem leder snarare till låsningar och maktlöshet än handlingskraft. Och, konstaterar Sjöström: ”Faran med konstruerade sanningar är också att man tenderar att tro på dem själv”.
Och konstaterar han: ”Det talas om samarbete, men varvas med hårda ord om sin motståndare. Svenska folket är pragmatiskt, förväntar sig lösningar och förbättringsvilja med lösningsorienterade politiker. För att kunna uppnå det måste den svartvita verklighetsbilden tonas ned”.
Att måla med breda penslar i politiken kan vara effektivt. Samtidigt riskerar man att bli ytlig och oseriös.
Det kan bli som anekdoten om prästen som skrev i marginalen till sin predikan: ”Argumentationen svag – höj rösten!” Trovärdigheten och förtroendet riskerar att urholkas.
Ska man som politiskt parti övertyga fler än de allra närmaste gäller det att inte bara ha en argumentation som är relevant utan som också hänger ihop.
Då ökar chanserna att locka fler väljare till det egna partiet.
Man behöver inte vara tråkig bara för att man är seriös.