Anna Kinberg Batra fick söndagen. Dagen då flertalet redan börjat blicka tillbaka på veckan klev hon inför 700 personer upp på scen.
Rent sakpolitiskt var överraskningarna i talet få. Jobb och sysselsättning blev det övergripande temat och försök gjordes att koppla till integration.
Fjolårets Almedalentematik om svenska värderingar var i år frånvarande. Kinberg Batra försökte däremot, om än i korta passager, trycka på det återigen. Ett rätt diffust utspel om att de som vill bli medborgare måste ”ta del av” svenska värderingar gjordes. Faktiska innebörden var något vag vilket säkerligen var medvetet. Någon djupare idé om det finns möjligen inte ens uppritad, vilket försvårar kritik.
Det mest oväntade var utan tvekan kravet på tydligt ökade anslag till försvaret. Krav är inte ovanligt utspelsmässigt, men här var det så pass skarpt att hon meddelade att M är beredda att lämna försvarsförhandlingarna till hösten. Utan ett tillskott på 2 miljarder tågar de ut, på det sätt Liberalerna gjort sig kända för under mandatperioden.
Även om det kan tyckas dramatiskt kan den typen av hot nu vara nödvändiga för partiet taktiskt. Efter att traditionellt ha varit det i mångas ögon mest försvarsvänliga partiet vore det till och med det en underdrift att säga att förtroendet naggades i kanten under åren med regeringen Reinfeldt.
På samma tema kan det vara förödande för oppositionspartier att alltför för ofta slå sig ned för blocköverskridande förhandlingar med de styrande. Ett nytt förhållningssätt blottlades under söndagens tal.
Relationen till övriga Allianspartierna utgjorde en intressant aspekt. Här försökte sig Kinberg Batra på en balansgång. Hon betonade vikten av Alliansen och lyfte fram positiva exempel från de andra borgerliga partiernas tal under veckan.
Samtidigt förekom även snällt inbäddade nålstick. Hon kritiserade att det inte finns samsyn om gemensam budget till hösten och att Magdalena Andersson skulle sitta säkert från misstroendevotum i höst.
Förmodligen har pressen inifrån på en kaxigt hårdare ton lett till formuleringarna bedömts oundvikliga. Frågan är däremot om borgerliga väljare så här nära inpå valet uppskattar positionering allianspartierna gentemot varandra. I sig är det inte konstigt, men när det trots allt berör regeringsfrågan blir det särskilt känsligt.
Det stora problemet för Moderaterna är den totala osäkerhet som råder inför en valrörelse som om ett år är i full gång. För någon månad sedan stormade det kring ledarskapet men Kinberg Batra möblerade om i toppen och stannade själv.
Ännu spekuleras det. I Expressen i fredags 7/7 bedömde Expressens politikreporter Torbjörn Nilsson att 2017 blir hennes sista år som partiordförande. Inom Liberalerna pågår just öppen partiledarstrid.
Kanske blir en sådan väg under sommaren till slut svaret för Moderaterna?
Överlag skapar utmaning år innan valår instabilitet inom ett parti. Med det sagt kanske det ändå kan bli mer stabilt än nu?