Rockade du sockorna igår? Det är något otroligt fint med att hela flödet på diverse sociala medier fylls med bilder på olikfärgade strumpor och budskap som ”Vi gillar olika”. Tänk om det var så världen såg ut varje dag! Tyvärr ser verkligheten ofta annorlunda ut.
Vår son utreds för autismspektrumtillstånd (AST) och jag spenderar en hel del tid i stödgrupper för föräldrar i samma situation. Vi möter ofta andra utmaningar än föräldrar till barn utan funktionsnedsättning. Både utmaningar i hemmet, men också från samhället.
Katharina är mamma till ett barn som lever med AST och beskriver i en av dessa grupper sin verklighet.
Katharina skriver om alla blickar en får i affären. De där blickarna som skriker ”Dålig mamma!” och ”Hur uppfostrar du ditt barn egentligen?”. Hon berättar om hånfulla kommentarer från främmande människor. ”Hur mycket kan den där jävla ungen skrika egentligen?”
Katharina förklarar för vederbörande att hennes barn lever med AST och inte har något språk, att skriket är barnets sätt att uttrycka sig. Hon berättar att barnet hamnat i en låsning, vilken blir värre av att folk står och tittar på barnet. Då det ökar barnets ångest.
Då skulle en ju kunna tro att Katharina skulle mötas av förståelse och kanske en gnutta sympati, istället kommer kommentarer som ”Det spelar väl ingen roll, barnet ska uppföra sig ändå.”
Själv kommer jag utredas för ADHD inom kort, eventuellt även AST. Jag har hela mitt liv känt mig annorlunda och som att jag inte passar in i den där formen som samhället kämpat för att pressa ner mig i.
När jag tillslut förstod att andras hjärnor inte följer samma tankemönster som min, föll många bitar på plats. I min värld är det ju jag som är normal och du som är helknasig. Men jag dömer inte dig för det.
Tänk om människor bara kunde få in i sina tjocka skallar att vi alla är olika. Att beteenden som är typiska för ADHD och AST inte har någonting med uppfostran att göra. Det handlar om att hjärnan helt enkelt utvecklas och fungerar olika.
Tänk om människor dessutom kunde se att även personer med ADHD och AST, eller andra funktionsvariationer, är unika och skiljer sig från varandra. Alla med AST är inte känslokalla Rainmans, tvärtom har personer med AST ofta mer empati än genomsnittsmänniskan. Och alla med ADHD klättrar inte på väggarna hela dagarna.
Vi är inte sämre föräldrar för att våra barn har andra utmaningar än dina barn. Om något så är min uppfattning att föräldrar till barn med dessa utmaningar snarare har blivit bättre på ”uppfostran” än den genomsnittlige föräldern.
Till skillnad från vanliga föräldrar som släpps ut från BB mer eller mindre utan stöd, får vi hela tiden coachning i hur vi bäst tränar våra barns färdigheter och hur vi ska hjälpa dem att komma över eller runt sina utmaningar.
Som supermamma är jag visserligen partisk i den frågan.
Nu vet jag att formen inte är för alla. Jag rockar både sockor och annat utanför den istället – varje dag.