Ibland kan jag tycka att livet känns hopplöst. Som att det kvar att göra är att ge upp. Att det skulle vara enklare att helt enkelt flyta med strömmen.
Bara godta att rasismen ökar och att den blir allt mer synlig. Förlika mig med det faktum att alla inte finns på lika villkor i vår värld, inte ens på vår ö. Även om jag har en fantastisk man som stöttar mig i allt jag gör och sköter mer än jag både hemma och med vår son, så finns inte heller han och jag på lika villkor. Våra världar är olika. Samhället ser på oss olika.
Ibland känns det som att jag bara vill ge upp för det enklare alternativet. Att hänga med i sexistiska och rasistiska skämt bara för att det är lättare att vara omtyckt av alla, inte vara svår, uppfattas som tråkig.
Den där känslan brukar dock gå över relativt snabbt, på några sekunder eller så. Och även om inte heller jag orkar stå upp för alla mina åsikter i exakt alla situationer, fortsätter jag så gott jag kan. Med målet att göra världen till en lite bättre plats. Kämpa för att min son inte ska behöva pressas in i samma form som alla andra, utan accepteras precis så som han är.
Morgonen den 9 november 2016 väcktes jag av två ord. Han vann. Två små ord, med en så enorm betydelse. En man som tycker att det är ok att uttala sig kvinnofientligt, hånar funktionshindrade och som ljuger om och om igen, blev vald till USA:s president.
Där och då kändes det hopplöst. Och jag har sedan dess mer eller mindre förväntat mig att allt egentligen är ett stort skämt. Att Ashton Kutcher när som helst ska hoppa fram och skrika ”You’ve been punk’d”.
I lördags knockades jag totalt av miljontals med rosa mössor. Över hela världen demonstrerade människor för alla likas värde. För allas rätt att finnas på samma villkor som vita heterosexuella män.
Inom mig väcktes åter hoppet inför framtiden. Vi som gillar olika, vi som tycker att det är en självklarhet att alla borde få finnas på lika villkor. Vi är så otroligt många. Vi är starka. Tillsammans kan vi göra skillnad.
Women’s march började som ett event på Facebook och spred sig över hela världen. Under lördagen stod människor enade mot förtryck, mot kvinnohat, mot rasism, mot homofobi, mot funkofobi. Tillsammans för en bättre och mer jämställd värld. Det gav mig hopp.
Madonna har tidigare berättat om hur hon mött sexism och kvinnohat under sin karriär. Madonna gav inte upp. Hon fortsatte att kämpa. Under women’s march i Washington berättade Madonna att hon är arg, upprörd. Att hon funderat på att spränga Vita huset. Men att hon vet att det inte är lösningen. Att vi måste älska varandra eller dö. Att hon väljer att älska.
Madonna hatar inte, hon väljer kärleken. Det är det enda sättet att skapa en bra värld. En rättvis värld. En värld för alla.
Enda sättet framåt är att skruva upp acceptansen för varandra. Att älska. Att inte låta hatet och rädslan för det okända förgöra oss.
Precis som Madonna väljer jag att älska. Ibland är det svårt och jag vill ge upp, men jag väljer kärleken. We choose love.