Ibland känns det som att jag bara vill kasta mig ut genom ett fönster och springa tills jag inte kommer längre. Det är som om hela min kropp skriker av rädsla och att jag snabbt måste ta mig därifrån, annars kommer jag bli uppäten.
Vad som ska äta upp mig är dock ytterst oklart och hjärnan gör sitt bästa för att hitta på rationella orsaker till varför jag känner som jag gör. Det vill säga saker som hjärnan tycker borde ha utlöst denna känsla, ofta helt och hållet utan verklighetsanknytning. Kan det vara så att jag faktiskt är värdelös och aldrig kommer klara av någonting som jag gör? Inte helt troligt, jag har ändå lyckats någorlunda bra hittills i livet.
Kan det vara så att jag är synsk? Att rädslan för att det ska hända min familj något hemskt, eller varför inte att ryssen ska komma, faktiskt baseras på en välgrundad synsk vetskap? Inte heller det helt troligt då det än så länge i mitt nu 36-åriga liv aldrig har stämt.
Så länge jag kan minnas har jag haft ångest. Men det var först för drygt två år sedan som jag kunde sätta ord på mina känslor och förstod att det var just ångest jag kände. Innan jag visste vad det var trodde jag att känslorna faktiskt hörde ihop med verkligheten. Idag klarar jag för det mesta av att komma ihåg att de ”bara” är just känslor. Om än fruktansvärt jobbiga sådana.
Ångestmonstret som bor inom mig skapar en fysisk smärta, kramar ihop lungorna, får hjärtat att slå snabbare och viskar saker i mitt öra. Att något är riktigt, riktigt fel. Att allt det absolut värsta kommer att hända. Eller att jag är värdelös och inte duger. För två år sen var dessa känslor så jobbiga att jag ofta låg inlåst i ett rum och klarade varken av omvärlden eller av min familj.
När jag har ångest blir jag vad många nog skulle kalla lättretlig, snarstucken och inte alls speciellt trevlig. Det är som att jag behöver öppna en ventil och släppa ut lite av ångesten inombords för att inte explodera. Som en ångmaskin.
Det är fruktansvärt jobbigt att vara en personlighet som är så annorlunda än mitt vanliga jag. Jag vill inte såra någon. Varken dem jag älskar, eller någon random människa på ICA. Minsta lilla jag gör eller säger fel eldar på ångesten ännu mer och jag kan älta dessa felsteg i det oändliga.
I dag fungerar livet lättare. Jag låser fortfarande in mig ibland, men inte lika länge eller lika ofta. Jag har hittat strategier som oftast lyckas hålla ångestmonstret inom mig under kontroll. Vad jag äter påverkar så otroligt mycket, och för en känsloätare som mig själv har det inte varit det lättaste mönstret att bryta. Snarare tvärtom.
Det spelar ingen roll hur många som berättar för en att kosten påverkar hur du mår när det enda du kan tänka på är att vräka i dig tekakor eller godis. Just då ser du bara den tillfälliga lättnaden, inte hur det påverkar dig i längden. Jag behövde må någorlunda bra för att kunna göra min förändring.
Jag försöker i dag vara så öppen som möjligt med familj och vänner. Har jag ångest så berättar jag helt enkelt det, och de flesta låter mig då må dåligt, vara lite grinig och låter mig veta att de älskar mig ändå. Att det är ok.
Ångest är inte något skamfyllt som ska tystas ner. Låt oss istället prata om det och släppa ut ångestmonstren i ljuset. Då är det större chans att de försvinner.