Trots alla våndor som livet som entreprenör och liten startup för med sig känner jag mig tryggare i Gotlands startupvärld än på någon tidigare arbetsplats.
Här behöver jag väldigt sällan, om ens någonsin, oroa mig för sexistiska kommentarer, härskartekniker, rasistiska skämt eller homofobiska uttalanden. Det är nästan så att det går att lura sig själv att det faktiskt har skett en förändring i hur människor är mot varandra där ute i världen.
För några veckor sedan fick jag dock åter ett bryskt uppvaknande. Jag var på en workshop i Stockholm, målet var att arbeta fram hur Vinnova ska kunna nå ut till och hjälpa fler innovatörer i ett tidigt skede. Jag var med för att representera unga kvinnliga innovatörer.
Vinnova är Sveriges innovationsmyndighet vars uppgift är att främja hållbar tillväxt. Varje år investerar de cirka 2,7 miljarder kronor i olika insatser för innovation och forskning.
Deltagarna i nämnda workshop var relativt bra spridda över spannet och många olika grupper fanns representerade.
En superproffsig och kompetent kvinna presenterar sig, sina kollegor och dagens ämne.
Mer eller mindre direkt börjar en specifik grupp av deltagarna att högljutt sucka, stöna och kommentera saker. Först mellan sig själva för att slutligen dra igång en högljudd diskussion i aggressivt tonläge. Allt kring en smärre teknikalitet utan större vikt för dagens uppgift.
Kvinnan som håller i workshopen agerar bra mycket bättre än vad jag troligen gjort i samma situation och behåller lugnet och försöker styra tillbaka dragningen på rätt spår.
De störande deltagarna låter henne inte göra detta utan avbryter om och om igen med samma kommentarer. Härskarteknikerna haglar.
Till slut ber en tjej snett framför mig om ordet. Hon undrar vänligt men bestämt om vi kan släppa diskussionen och gå vidare. Detta då vi är flera som tagit ledigt från ordinarie arbete och tagit oss hit för en workshop.
Den störande gruppen protesterar högljutt. Några till och med reser på sig och agerar allmänt aggressivt. Man riktigt ser hur de mentalt reser höjda nävar och högafflar.
Det som gjorde mig mest ställd var hur otroligt ouppfostrat dessa personer uppträdde. De betedde sig snarare som bröliga tonåringar med en blyg vikarie än fullvuxna människor.
Jag blev påmind om att stora delar av världen inte ser ut som min värld gör i dag. Dessa översittare finns fortfarande kvar, de växer aldrig upp. I det här fallet bestod gruppen uteslutande av män, alla äldre än gruppens genomsnitt. Inte helt ovanligt, även om det såklart även finns andra situationer.
Förstår dessa personer hur de uppfattas? Är beteendet medvetet eller ”bara” inlärt? De får ju säkert ofta som de vill för att ingen orkar eller vågar ta diskussionen. Tänk vad mycket de måste missa när de är så fullständigt inställda på att deras sätt är rätt. Om vi vill framåt och hitta de bästa lösningarna är megafoner föga effektiva.
Tillbaka på vår vackra ö njuter jag åter av att vara på en arbetsplats full av kloka och hänsynsfulla människor. Där diskussioner är något som uppmuntras och utmanar hur vi tänker, och olikheter är något bra.