Thord Ingesson, LO, skrev så här på Gotlands Folkblad häromdagen: ”Enkla jobb torgförs allt oftare som en universallösning för problem och utmaningar på svensk arbetsmarknad. Inte minst kopplat till senaste årens asylmottagning och bristande integration”.
Sån rappakalja borde inte fungera ens som åsikt eftersom ingen påstått något sådant. Tvärtom har de som förespråkar nya vägar in på arbetsmarknaden att en utveckling av ”enkla jobb” är en (1) pusselbit för att nå detta. En del och en viktig sådan men knappast någon universallösning, som till exempel att alla förväntas kunna ta en examen och därmed få jobb.
I samma veva beskrivs återigen begreppet ”enkla jobb” som om det skulle vara enkla i betydelsen simpla. De flesta är överens om den officiella betydelsen att det handlar om jobb som inte kräver utbildning. Jobb som de flesta kan komma in på snabbt. Så varför inte hålla oss till det oavsett vad vi tycker om saken?
Nästa skröna gäller att de enkla jobben ska vara så underbetalda att ingen kan försörja sig på dem. Att vi skulle skapa en ny permanent underklass. Dessutom talas om att sänka löner för dem som redan har jobb. Vilka som förespråkar detta och till vilken nytta är lika diffust om den övriga retoriken.
Det finns dock kritiker även inom den rödgröna kretsen.
Widar Andersson, politisk chefredaktör i Folkbladet, uttryckte nyligen sin oro över Socialdemokraternas val av ett vinstförbud i välfärden som symbolfråga. Han tycker att det är svårt att förstå och det är lätt att instämma i hans funderingar.
Man tycker att Socialdemokraterna borde ha lärt sig av förra valrörelsens hårda arbete för att bygga bilden av ett Sverige som gått sönder. En bild man nu i mångt och mycket får brottas med när man försöker byta ut den mot ett blomstrande land, helt fritt från trasigheter efter att regeringen blivit rödgrön.
Widar Andersson skriver:
”Det finns inga vinster att hämta hem för den som är ute efter att tvinga bort företagen från de helt eller delvis skattefinansierade arenorna. När företagen försvinner så försvinner nämligen också vinsterna”.
Bilden av att de privata välfärdsföretagen stjäl skattepengar från verksamheten blir inte sann för att den upprepas.
Svenskt Näringsliv har gett revisionsbyrån PWC i uppdrag att analysera Ilmar Reepalus utredning som föreslår ett tak för vinstuttag enligt en modell som få ekonomer förstår eller ställer sig bakom.
Så länge ingen koppling görs till kvalitet och villkor kommer inte heller de undantag som inte sköter sig att kunna sorteras bort.
Däremot visar PWC:s analys att den stora majoriteten företag inom vård, skola och omsorg inte kommer att kunna bedriva nån verksamhet alls på offentligt uppdrag med de föreslagna reglerna.
Det handlar om många tusen personer, 86 procent av företagen är småföretag och har högst nio anställda. Vårdjättarna är få i sammanhanget.
Och det som inte berörs över huvud taget när man försöker bygga bilden av att privata aktörer dränerat välfärden är valfriheten.
Den valfrihet som många uppskattar och som nu riskerar att kastas ut med badvattnet.