Jag ligger i fosterställning i soffan. Tårarna vill inte sluta rinna. Jag andas snabbt och tänker om och om igen att jag inte orkar längre. Sjuksköterskan från Visby Norr, som jag pratat med någon timme tidigare, ringer upp och säger att hon har ordnat så att jag får träffa en psykolog redan kommande vecka. Utan att gå den vanliga vägen och träffa läkare först. Hon undrar om jag är säker på att jag klarar mig till dess.
I juni 2014 var det min tur att möta den berömda väggen och jag var även i en djup depression. Det tog mig ett år att komma upp ovanför ytan igen.
När jag pratade med den fantastiska sjuksköterskan den där dagen i juni, förstod jag inte riktigt vad hon menade med frågan om jag skulle klara mig. Senare insåg jag att hon undrade om jag behövde komma in akut till psykiatrin. Hon hörde det jag ännu inte förstått, att jag inte var säker på om jag ville leva längre.
Under året bearbetade jag, med hjälp av en fantastisk psykolog på Visby Norr, saker som hänt i mitt liv. Jag fick bekräftelse, hjälp att bena ut mina tankar och vi lyckades sakta bygga upp min självkänsla.
Jag hade också turen att, genom min arbetsplats, komma till en privat läkare som lyssnade, förstod och gav mig medicin som gjorde det möjligt att andas mitt i depressionen.
En nära vän var i en liknande situation. Hen fick en remiss till psykolog via vårdcentralen. Då kallelsen drog ut på tiden gick arbetsgivaren in och betalade en privat psykolog. Efter ett år kom det tillslut en kallelse till KBT. Min vän behövde då inte längre hjälpen, men vad kostar det samhället att låta en människa gå hemma och må dåligt i ett år innan hen får hjälp? För att inte tala om den humana aspekten.
I dag mår jag oftast helt ok och ibland till och med riktigt bra. Men hur hade det gått om jag inte fått prata med rätt sjuksköterska, träffat rätt psykolog och haft en läkarkontakt som ständigt bytts ut på en stressig vårdcentral?
Den psykiska ohälsan har ökat. Fler människor har ångest, oro och andra psykiska besvär. Alla behöver hjälp, men vilken hjälp de behöver beror på problematiken hos individen.
Att förutsätta att alla med utmattningssyndrom behöver samma behandlig är att likna med att alla som har ont i benet behöver gipsas. Så är inte fallet.
Ofta kommer systemet först och patienten sen. Borde det inte vara tvärtom? Vården måste ges efter behovet. Du ska få den vård du behöver oavsett var du bor, varifrån du kommer, hur mycket pengar du har eller hur gammal du är.
Ska personalen i vården kunna ge ett kvalitativt bemötande och en behovsanpassad vård, behöver de få rätt förutsättningar. I form av rätt utbildning, rätt lön och rätt arbetsbelastning.
Jag hoppas verkligen att min sjuksköterska jobbar kvar på Visby Norr. Att hon kan se och hjälpa fler som behöver det att kringgå det stelbenta systemet. För även om jag under den här perioden hade social fobi och gick runt bland hyllorna på ICA och gömde mig för folk jag kände, är det få saker som betytt så mycket för mig, som att den där dagen i juni verkligen bli sedd.