“Vi vill ha en större andel trygga anställningar”, sa arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) när hon presenterade Socialdemokraternas nya reformer för en trygg arbetsmarknad (Arbetet 30/5).
Det viktigaste förslaget är att partiet vill avskaffa “allmän visstid”, en tidsbestämd anställningsform som infördes av alliansregeringen 2007.
Det kommer inte oväntat. Dels har Socialdemokraterna ett kongressbeslut i samma riktning, och många fackföreningar är kritiska till anställningsformen. När temat för S-kampanjen dessutom är “Ett tryggare Sverige” är det inte konstigt att man också lägger förslag om tryggare anställningar. Konflikten utspelar också sig på partiets hemmaplan och har en klassisk höger-vänster-dimension.
Det gör tyvärr inte förslaget bättre. För arbetsmarknadens utsatta grupper, framför allt ungdomar och utrikes födda, är steget från arbetslöshet till en tillsvidareanställning stort. För dem fungerar visstidsanställningarna som en luftsluss – för det första en chans att få sitt första jobb, och därefter en ökad möjlighet att gå vidare till ett fast jobb.
I rapporten “Tudelningarna på Arbetsmarknaden” från Arbetsmarknadsekonomiska rådet (AER) konstateras att en utrikes född person har nästan 25 procent bättre chans att få ett fast jobb om han eller hon haft en visstidsanställning, än om personen varit arbetslös.
Därmed är det, tvärtemot vad Socialdemokraterna säger, de mest utsatta som får ta smällen om reformen blir verklighet.
Det här görs dessutom i en situation när arbetslösheten i större utsträckning än någonsin utgörs av personer som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Tre fjärdedelar av arbetslösheten består av särskilt utsatta grupper.
När trösklarna borde minskas för att komma åt integrationsproblemen och för att kompensera för de senaste årens svaga skolväsende, då väljer regeringen istället att göra det ännu svårare för de som mest behöver få chansen.
Att öka skyddet för dem som är inne på arbetsmarknaden har ett pris för dem som står utanför. Avskaffas visstidsanställningen är risken att det i många fall inte blir någon anställning alls. Är det vägen till regeringens mål om EU:s lägsta arbetslöshet?