Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, verkar inte riktigt ha koll på läget. I våras riktades kritik mot att myndigheten låtit Sveriges Förenade Muslimer, en organisation med kopplingar till våldsbejakande islamism, få bidrag.
Vad som är än mer anmärkningsvärt är att myndigheten efter en omprövning i oktober beslutade att ge SFM fortsatt stöd. Detta med hänvisning till att SFM i fortsättningen ska hålla koll på de talare som bjuds in till organisationen.
Snacka om att vara blåögd.
Men att MUCF ser genom fingrarna och låter föreningar bjuda in extremister för skattebetalarnas pengar är inte myndighetens enda klavertramp. Tidigare i höstas släppte MUCF en rapport som belyste den vänsterextrema rörelsen i Sverige.
Det kan ju tyckas lovvärt att inte glömma bort det vänsterextrema våldet när debatten mest kretsar kring högerextremism och islamism. Problemet är bara att författaren själv tycks ha kopplingar till rörelsen.
I en artikel i Dagens Samhälle skriver journalisten Anna-Lena Lodenius, som inriktat sig på politisk extremism, om hur personen som författat rapporten med största sannolikhet också har en bakgrund inom den autonoma vänstern.
Personen har fått uppdraget i egenskap av sociolog som skrivit sin masteruppsats om extremvänstern i Umeå. Där redovisade han sin partiskhet, enligt Lodenius.
Men i rapporten för MUCF står ingenting om att han har ett förflutet i den rörelse han skriver om. Läser man mellan raderna framgår dock med all tydlighet att analysen av vänsterextrema organisationer är vinklad.
Bland annat använder han sig konsekvent av begreppet ”antifascism” för att beskriva rörelser som Afa, Allt åt alla och nu nerlagda Revolutionära Fronten. Trots att det knappast är ett neutralt begrepp, utan endast används av sympatisörerna själva.