Danmark har fått en ny regering. Statsminister Lars Løkke Rasmussen från det liberala partiet Venstre har sedan valet i fjol regerat en skakig minoritet. För att inte riskera nyval har en ny regering bildats tillsammans med Konservative Folkeparti och Liberal Alliance.
Nu ska den nya regeringen arbeta för ett jämlikare Danmark, uppmuntra hårt arbete, satsa på försvaret och lägga om flyktingpolitiken i en riktning som verkar luta åt ett kvotsystem.
Förutsättningarna för att bedriva liberal och borgerlig politik i Danmark är betydligt bättre än vad de är i Sverige.
Faktum är att Danmark är lite som Sverige, fast tvärtom. Den som strosar längs Köpenhamns gator slås av den öppna atmosfären, friheten att kunna köpa en Tuborg på Seven-Eleven och den toleranta inställningen till marijuana.
I de svenska storstäderna är allt från krogöppettider till uteserveringstillstånd noga reglerat av kommunpolitiker. Fram tills alldeles nyligen var restaurangägare tvungna att ha danstillstånd om gästerna började röra sig i takt till musiken.
På ytan är Danmark bohemiskt; Sverige småborgerligt. En annan stereotyp är att Danmark är befolkat av rasister som avskyr muslimer, medan Sverige är ett tolerant och välkomnande land.
Bägge synsätten är förenklade. Skrapar man lite på ytan framstår danskarna som betydligt mer borgerligt sinnade, i konstrast till svenskarna, ett bonnfolk präglat av decennier av socialdemokratiskt styre.
Den största kulturskillnaden mellan de två länderna är antagligen just det, att Danmark är betydligt mer borgerligt. På andra sidan Öresund skulle ingen kalla en borgerlig valseger för ”en statskupp”, för att använda Marita Ulvskogs (S) ord.
För drygt tio år sedan inledde den dåvarande statsministern Anders Fogh Rasmussen en kamp om det som kallas problemformuleringsprivilegiet, alltså makten att sätta dagordningen i den politiska debatten.
Genom att utmana kulturvänstern – förutom att föra en debatt drog han in statsbidrag till kulturskapare – lyckades han vrida den danska samhällsdebatten.
Fogh Rasmussens projekt lyckades. Danmark är präglat av småföretagande snarare än stora företag och ett stort arbetarkollektiv. Liberala och borgerliga värderingar är lika självklara i Danmark som en socialdemokratisk samhällssyn är i Sverige. I Danmark finns en skepsis mot staten på ett sätt som inte finns i här. Kanske är det därför den Christiania, den anarkistiska, drogliberala stadsdelen i Köpenhamn, fortfarande finns kvar.
Visst kan man kritisera danskarna för mycket – den stundvis hårda retoriken i invandringsdebatten, framfusigheten och det raka tonläget. Men ofta misstolkar nog svenskarna sina sydliga grannar.
I Danmark säger man vad man menar utan smussel. Hellre det än att, som i Sverige, linda in krav på assimilering av invandrare i termer som ”vi har kommit längre i jämställdhetsfrågorna”.
Sverige skulle helt enkelt må bra av att bli lite mer som Danmark: Lite friare, lite borgerligare, och lite mer avspänt.