Försvarsberedningen kollapsar. Det stod klart i slutet på veckan, efter att Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna meddelat att de lämnar gruppen.
“Vi ser det som att det är Socialdemokraterna som lämnat försvarsberedningen genom det sättet de agerat”, sa Kristdemokraternas ledamot Mikael Oscarsson till Expressen (10/5).
Det spelar dock mindre roll vem som lämnar. Även om det är de fyra borgerliga partierna som drar sig ur är det Socialdemokraterna som bär ansvaret. Under hela arbetet med Försvarsberedningen har funnits förhållandevis bred enighet om den säkerhetspolitiska analysen och om den försvarspolitiska inriktningen. Men som Liberalernas Allan Widman skriver i SvD (11/5): ekonomin är allt. Om man inte är beredd att dra slutsatsen av den analys som gjorts och av de behov som finns, då är enigheten inte värd något.
Socialdemokraterna och försvarsminister Peter Hultqvist (S) vill istället göra som man ofta gjort tidigare: sätta ett antal mål för och krav på beredskapen, och sedan låta Försvarsmakten prioritera utifrån en kraftig underfinansiering. Det är bra att de borgerliga partierna inte spelar med i den charaden. Inte minst hedrar det C och L att de sätter försvaret framför sitt budgetsamarbete med regeringen.
På så sätt väcker händelserna förstås också intressanta frågor kring Januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L. Där ingår försvarspolitiken på ett litet hörn, genom skrivningar om att förstärkningen av försvaret ska fullföljas i enlighet med 2018 års budget.
Inom borgerligheten är ambitionen att försvarsanslagen ska upp till 1,5 procent av BNP år 2025. Uppenbarligen har Socialdemokraterna en annan och lägre ambition.
Men när Centerpartiet och Liberalerna nu slår fast att det är den högre nivån som gäller blir det svårt för regeringen att krångla sig ur, eftersom det finns en riksdagsmajoritet för ambitionshöjningen. Det är ett exempel på att Januariöverenskommelsens ofta otydliga formuleringar kan slå åt båda hållen. Den här gången drabbar det regeringen, och låser upp ett förhållandevis stort reformutrymme för mandatperioden.
Synen på försvarspolitiken är ett exempel på den borgerliga värdegemenskap som blev allt starkare under alliansåren. Försvarsberedningens kollaps visar att denna samhörighet trots de senaste månadernas hårda ord trots allt är stark. Och att den kan leda till saker som ett stärkt försvar.