Ett drivhus för skulder. Så beskrev Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen den finansiella miljön efter många år av låga räntor, när han presenterade FI:s stabilitetsrapport på tisdagen (27/11). Som vanligt de senaste åren stod hushållens höga skuldsättning i fokus.
Den har FI de senaste åren försökt motverka, bland annat genom att ställa högre krav på hur mycket kapital bankerna måste ha för att fortsätta låna ut, genom att införa ett tak på hur mycket en person kan låna till sin bostad, och framför allt genom att införa amorteringskrav i två steg.
Det har fått stark kritik, inte minst på grund av problemen det skapar för unga som försöker ta sig in på bostadsmarknaden. I storstadsregionerna räknas hyresköerna i år. Att spara ihop till en insats och köpa en bostadsrätt är därför det enda realistiska alternativet för många.
Amorteringskraven och bolånetaket har dock gjort detta betydligt svårare. Som rapporten “Den svenska bostadsmarknaden” från byggföretaget Veidekke visar har bostadskostnaderna för kapitalsvaga grupper ökat kraftigt som ett resultat av FI:s krav.
Ett ungt par som behöver låna till 85 procent av sin bostad får i deras exempel en månadskostnad på drygt 18 000 kronor, jämfört med cirka 6 000 kronor för ett par med en belåningsgrad på 50 procent. Även om exemplet avser en trea i Stockholm – som förstås är dyrare än den genomsnittliga bostaden i Sverige – är det belysande.
Beräkningar som genomförts av Evidensgruppen på uppdrag av Sveriges Byggindustrier bekräftar också bilden. Där konstateras att upp till 85 procent av alla i åldern 25-35 utestängs från att köpa en etta i en stor eller medelstor stad, eftersom kalkylen inte går ihop.
Det visar på de absurda konsekvenserna av de senaste årens staplade restriktioner och krav. Att bromsa skuldsättningen och skapa en sund amorteringskultur är i sig inte orimliga ambitioner, men de måste sättas i ett sammanhang av att bostadsmarknaden i stort är dysfunktionell. Hyresregleringen, ränteavdragen, flyttskatten och många andra saker är problem som behöver ses över i ett helhetsgrepp.
Detta är politikens ansvar och uppgift – inte Finansinspektionens, hur mycket kunskap myndigheten än har i frågorna. Ska vi till sist få stopp på skuldbergets tillväxt behövs en bred bostadspolitisk reform.