Måndagen den 19 september har det gått 40 år sedan den borgerliga valsegern 1976.
Socialdemokraterna, som efter ett fyra decennier långt maktinnehav kommit att betrakta regeringsmakten som något man per automatik var berättigad till, fick se sig besegrade. ”Det kändes som en statskupp”, förklarade Socialdemokraternas nuvarande toppnamn i Europaparlamentet, Marita Ulvskog, senare.
De tre borgerliga partierna – Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna – bars fram av ett utbrett missnöje med samhällsutvecklingen. Kärnkraften och industrisamhällets storskalighet framstod för många som något hotfullt. Tanken på löntagarfonder fick människor att frukta för det privata ägandets framtid. Och i Pomperipossadebatten tidigare på året hade S visat sig fullständigt oförstående inför Astrid Lindgrens fråga om det verkligen var rimligt med marginalskatter på över 100 procent.
De sex år av borgerliga regeringar som följde har kommit att förknippas med lågkonjunktur och återkommande regeringskriser. Det finns dock all anledning att lyfta fram andra perspektiv.
Genom skatteuppgörelsen 1981 sänktes marginalskatterna för första gången. Den borgerliga valsegern innebar också ett stopp för 1970-talets tilltagande vänsterradikalisering inom S. Åtgärderna för att inskränka näringslivets frihet, bland annat statliga representanter i storföretagens styrelser och statlig kontroll över läkemedelsbranschen och utgivningen av läromedel, som S hade planerat att genomföra vid en valseger avfördes för gott från den politiska dagordningen.
De borgerliga partier som vann valet 1976 förenades av en vilja att bryta S maktinnehav, men hyste av historiska skäl en djup misstro gentemot varandra.
Sakta började de under regeringsåren lära sig att samarbeta och inledde därmed den resa som ledde fram till Alliansens bildande hemma hos C-ledaren Maud Olofsson i Högfors 28 år senare.
Men de borgerliga partierna har även blivit allt mer lika sett till politisk inriktning. De är i dag glest mellan den typ av avgrundsdjupa sakpolitiska konflikter som regeringsbildarna 1976 fick hantera.
Den stora frågan är snarare hur de i dag fyra borgerliga partierna ska kunna förverkliga sin politik i ett läge där de inte längre kommer att kunna bilda en majoritetsregering. Det har rest frågor om framtiden för det täta allianssamarbetet.
Det är möjligt att de borgerliga partierna på några års sikt är på väg mot ett lösare samarbete, som gör det möjligt för respektive parti att både odla sin särart och ingå i andra regeringskonstellationer.
Men oavsett vilken väg de väljer består svensk borgerlighet i dag av fyra partier som i de allra flesta fall delar grundläggande värderingar och har en snarlik analys av vilken politik Sverige behöver. Det är en samhörighet som inte gick att föreställa sig när de borgerliga ambitionerna att regera Sverige tog sina första stapplande steg för 40 år sedan och som lär överleva både ett lösare samarbete och ett nytt parlamentariskt läge.