Pension är inte uppskjuten lön.
Det är en myt. Pensionen betalas i själva verket av dem som jobbar. Och vi går en osäker framtid till mötes. Ingen vet om den pension som betalas ut om 20, 30 eller 40 år kommer att vara tillräcklig att leva på. Den yrkesarbetande befolkningens försörjningsbörda blir hela tiden större, vi lever allt längre och kräver ständigt mer av det offentliga välfärdssystemet.
När den svenska folkpensionen infördes 1913 sattes pensionsåldern till 67. Medellivslängden i riket var då 60 år. Med andra ord ingen särskilt dyr reform. I dag är situationen helt annorlunda. I snitt går svensken i pension vid 63 och medellivslängden är 82 år. Trots ett antal omstöpningar av pensionssystemet under de senaste decennierna krävs därför ytterligare omdaningar.
I förra veckan presenterade Kristdemokraternas förre partiledare Göran Hägglund och IF Metalls ordförande Göran Johnsson, vilka på regeringens uppdrag leder samtal mellan arbetsmarknadens parter, en avsiktsförklaring där man enats om vad som krävs för att åstadkomma ett längre arbetsliv.
Bland de åtgärder som förordas finns att pensionsåldern höjs genom att rätten att gå i pension ändras från 61 till 63 år och rätten att arbeta kvar förlängs från 67 till 69 år.
Tolv organisationer på både arbetsgivar- och arbetstagarsidan ställer sig bakom avsiktsförklaringen. Endast en organisation väljer att säga nej; Svenskt Näringsliv.
Varför då kan man fråga sig? Anser inte näringslivet att det är viktigt att fler människor arbetar längre? Jo, kanske i teorin. Men en rätt för människor att arbeta längre skulle också betyda sämre möjligheter för Svenskt Näringslivs medlemmar att göra sig av med äldre medarbetare. Och hos arbetsgivarna står den kännedom, upparbetade kontaktnät och djupa kunskapsbas äldre medarbetare nästan undantagslöst besitter, sällan särskilt högt i kurs.
Ungdomsvurmen på arbetsmarknaden är grundmurad. Den perfekta arbetstagaren är yngre och full av ”nya fräscha idéer”. Ryggradsreflexen hos många av de företag som ställs inför neddragningar är att på olika sätt göra sig av med alla som närmar sig 60.
Det är allvarligt, inte bara därför att många arbetsplatser dräneras på viktig erfarenhet utan också för att det ur ett samhällsperspektiv är viktigt att människor uppmuntras att arbeta så länge de vill och orkar.
Den skeva synen på ålder är dock inget som bara återfinns inom näringslivet. Det är bara att se hur man i större delen av världen väljer politiska ledare bland personer som passerat 70, medan vi i Sverige tycks föredra partiledare som ännu inte fyllt 30.
Samtidigt som vi spränger myten om att pensionen är uppskjuten lön måste vi därför också göra oss av med föreställningen om att äldre inte har särskilt mycket att komma med. I alla fall om de som jobbar i längden ska klara att försörja den icke arbetande delen av befolkningen.
Äldre har enormt mycket att bidra med på arbetsmarknaden. Därför är det också en utmärkt idé att låta de som vill arbeta till 69.