Rubrikerna inför Vänsterpartiets kongress som hölls i Karlstad i helgen handlade om avhopp och missnöje med toppstyrning. Den dåliga stämningen säger emellertid lite om den position V lyckats skaffa sig i svensk politik.
I opinionsmätningarna ligger V stabilt kring 7,5 procent, nästan två procentenheter över valresultatet. Men framförallt har man den senaste mandatperioden kunnat utöva ett betydande inflytande över den rödgröna regeringens politik. Det gäller inte minst frågan om vinstförbud för välfärdsföretag, och vad som i praktiken innebär slopad valfrihet i skolan, där regeringen kommer att lägga fram sin proposition under våren.
Delvis kan vänsterpartisterna tacka allianspartierna för detta. Att Stefan Löfven är statsminister, och regerar med stöd av V, handlar ytterst om att allianspartierna avstått från att utnyttja sin ställning i riksdagen.
Men det handlar också om att V etablerat sig som Socialdemokraternas ideologiska samvete. Åsiktsmässigt är V i dag det parti många socialdemokratiska gräsrötter önskar att det egna partiet var. Det ger V utrymme att på lång sikt påverka Socialdemokraternas inriktning.
När Jonas Sjöstedt på kongressen talade om att V “i dag är Sveriges enda vänsterparti” handlar det inte bara om att peppa de egna. Han talar också till alla de socialdemokratiska partiaktiva som tycker illa om exempelvis höjd pensionsålder eller oroar sig över låga pensioner.
Det är även så frågan om vinstförbud ska förstås. Visst finns det många socialdemokrater, inte minst i kommunalpolitiken, som inser konsekvenserna av att förbjuda friskolor och privat äldreomsorg. Men genom sin långvariga opinionsbildning i frågan har V bekräftat socialdemokratiska instinkter och flyttat S vänsterut.
Många i V sneglar i dag på framgångarna för den vänsterinriktade labourledaren Jeremy Corbyn i Storbritannien. När Jonas Sjöstedt i sitt avslutningstal på kongressen talade om “en ekonomi för de många, inte bara för de få”, var det mycket riktigt en direkt översättning av en av Corbyns paroller. Förhoppningen är att Sverige står inför en liknande vänstervåg, driven av ett utbrett missnöje med ekonomisk ojämlikhet.
Det lär inte hända. Medan det ekonomiska missnöjet sträcker sig långt in i den brittiska medelklassen, saknas sådana förutsättningar i Sverige i dag. Om den breda medelklassen oroar sig över något handlar det snarare om brottslighet och konsekvenserna av stor invandring än om den egna plånboken.
Långsiktigt finns dock en politisk sprängkraft i pensionsfrågan. När en av V:s mest framgångsrika politiker, kommunalrådet i Göteborg, Daniel Bernmar, i en intervju talar om kommunens försök med sex timmars arbetsdag och kritiserar beslutet om höjd pensionsålder pekar han på frågor som både kommer att vara svåra för S att hantera och som kan komma att stärka V (Fokus 2/2).
Det är rimligt att anta att V förlorar sin position som stödparti till regeringen efter höstens val. Det lär emellertid inte förändra Vänsterpartiets ställning som socialdemokratins ideologiska samvete.