De flesta länder i världen står inför utmaningen att befolkningen blir allt äldre och kräver vård i olika former med allt ökande kostnader. Detta torde inte vara obekant för gotlänningarna vars utgifter för vården tenderar att öka trots goda försök att minska på kostnaderna.
För att ta några exempel: År 1970 fanns det 127 stycken 100-åringar i Sverige, 44 år senare 1 953 stycken. De som i dag är 65 år förväntas leva i genomsnitt ytterligare 19 år. Aldrig har siffrorna varit så höga, och de torde inte minska.
Att vi blir allt äldre innebär tyvärr att allt fler av oss riskerar att drabbas av en demenssjukdom. Stora resurser läggs i dag ner på vård av dessa patienter. Det är bra, men det som vi ska diskutera är hur vården ska organiseras på patientens villkor, med andra ord det som är bäst för patienten.
I stället för att låsa in patienterna på slutna anstalter har det spridits en idé från Nederländerna som benämns demensbyar där den första inrättningen av detta slag startades för åtta år sedan.
Där bor patienter med minnesproblem inom ett minisamhälle omgivet av ett staket. De erbjuds bland annat kafé, restaurang, frisör och matbutik. Nu har konceptet spridit sig till ett tiotal länder men har ännu inte nått Sverige. I Danmark har man nyligen öppnat sin första demensby utanför Odense. Där det tidigare fanns ett demensboende har kommunen köpt in ett område så att det ska bli plats för ett utegym, en ”kolonilott”, och ett hönshus – bara för att ta några exempel.
Meningen med demensbyar är huvudsakligen att patienterna kan röra sig fritt och obehindrat utan att det blir farligt för dem. Det finns bara en in- och utgång till byn och den är bevakad dygnet runt.
Det är en av anledningarna till att det finns ett motstånd mot denna typ av vård i Sverige. Företrädare för Demensförbundet säger ”Jag tycker det låter väldigt främmande och egendomligt att man skulle ha speciella byar där människor med speciell diagnos skulle bosätta sig. Jag tänker på forna tiders spetälska eller 1900-talets mentalsjukhus som vi tack och lov avskaffat”.
En annan säger ”Jag är emot segregering av alla typer. Jag har lite svårt att tänka mig att man i Sverige skulle kunna anamma denna idé. Men jag tror att alla satsningar är av värde för att då kan vi lära oss av dessa.”
Som det är nu bor de flesta med milda demensformer i vårt land kvar i hemmet och vårdas av en anhörig. Så också på Gotland. Det kan vara en bra och trygg lösning så länge denne orkar och kan ställa upp. Men samtidigt får vi inte vara rädda för att ta till oss nya idéer i olika former och framför allt att låta valfrihet råda.
Vårt mål bör vara att landet ska vara demensvänligt utan stigmatisering. Alla ska få rätt diagnos, en god vård med mindre medicinering och att anhöriga ska få bättre stöd så att de inte knäcks.