Sjukvårdsköerna ska kortas. Under onsdagen (19/6) presenterade socialminister Lena Hallengren (S) den uppdaterade kömiljarden, ett förslag som tidigare varit känt genom Januariöverenskommelsen.
Tanken är att de tillkommande pengarna – 1,6 miljarder kronor – ska fungera som incitament för regionerna att arbeta effektivare. De som lyckas korta sina vårdköer får ett tillskott i slutet av året.
Mindre skillnader finns, jämfört med den kömiljard Alliansregeringen införde, och som avskaffades 2014: exempelvis jämförs regionerna den här gången inte med varandra, utan bara med tidigare prestation.
I allt väsentligt är det dock samma reform som nu sjösätts. I sig är det en bra sak – kömiljarden var ett av få verktyg som faktiskt gjorde skillnad för att få ned antalet patienter som väntat längre än vårdgarantins tidsgränser.
Fast den som väntar på att tillskottet som genom ett trollslag ska göra sjukvårdssystemet välfungerande bör inte hålla andan.
Kömiljarden fungerade bra när den infördes, men effekten avtog redan under Alliansregeringens sista år.
Staten har också de senaste åren, inte minst genom den rödgröna regeringen, skickat många miljarder i sjukvårdens riktning, utan att det gjort någon större skillnad.
En del av problemet är att det för det mesta gjorts genom riktade statsbidrag, något som många gånger visat sig lett till ökat antal vårdadministratörer och byråkrater, snarare än fler läkare och sjuksköterskor.
Löfven-regeringen har varit mer intresserad av sådana riktade och ofta kreativt namngivna miljarder – “professionsmiljarden”, “patientmiljarden” och “förlossningsmiljarden” – än av grundförstärkningar av regionernas ekonomi.
Men i grunden är problemet detta: eftersom staten inte styr sjukvården, kommer den troligen inte heller att kunna reformera den.
Det ligger istället i händerna på de 20 regioner som beställer och utför vårdarbetet. Och dessa har inte bara vitt skilda problem – jämför bara personalrekryteringsproblemen vid små sjukhus i Norrlands inland med överbelagda BB i tillväxtregioner – utan också vitt skilda resurser och verktyg för att hantera de demografiska, tekniska och organisatoriska utmaningar som vårdsystemet står inför.
Kömiljarden lär inte skada. Men det är dags att överge tron på att enskilda miljarder, riktade eller i form av incitament, kan lösa vårdens systemfel.