Det finns gott om värnpliktsnostalgi i svensk försvarsdebatt. Med en orolig omvärld tycks det för många kännas tryggt att luta sig mot minnen av hur Sverige en gång försvarades av repgubbar på cykel.
Det är svårt att se någon annan förklaring till att 62 procent av svenskarna i en ny undersökning från Ipsos tycker att värnplikt är en bra idé. För återinförd värnplikt, i varje fall om vi tänker oss ett storskaligt värnpliktsförsvar som på 1970- och 1980-talet, har mycket lite att göra med det moderna försvarets behov.
Redan i slutet av kalla kriget var det tveksamt om värnpliktsförsvaret skulle klara av en faktisk krigssituation. Det är lätt att hitta berättelser om hur 1980-talets försvar var helt styrt av antalet värnpliktiga, vilket ledde till att tusentals tvångsutbildades i onödan och med dålig kvalitet. Sedan dess har krigföring blivit allt mer avancerat, inte minst tekniskt, vilket ställer ännu högre krav på soldater och sjömän.
Konsekvensen av att återigen flytta fokus till massutbildning av värnpliktiga skulle med andra ord bli minskad försvarsförmåga, och ytterst att unga människors liv skulle sättas på spel på grund av dålig utbildning och eftersatt utrustning.
Samtidigt är Försvarsmaktens personalförsörjningsproblem högst reellt. Det har visat sig svårt att rekrytera och det är inte minst på grund av låga löner svårt att få dem som tar värvning att fullgöra sin tjänstgöring.
I samband med presentationen av regeringens utredning om försvarets långsiktiga personalförsörjning, som utredaren Annika Nordgren Christensen överlämnade på onsdagseftermiddagen, har det synts gott om braskande rubriker om ”återinförd värnplikt”. Men det leder, åtminstone delvis, tanken fel.
Enligt utredningen bör det från 2018 finnas en skyldighet för alla män och kvinnor att genomgå mönstring och göra värnplikt. Men grunden förblir yrkesförsvaret. Antalet som kallas till mönstring kommer att bero på hur väl försvaret lyckas med sin rekrytering på frivillig basis, samtidigt som motivation blir avgörande för vilka som kallas. Den återinförda plikten kommer med andra ord inte att förvandla försvaret till forna tiders kanonmatsreserv.
Utredaren föreslår dessutom åtgärder som ska underlätta den frivilla rekryteringen, exempelvis möjligheten att få studielån avskrivna efter ett visst antal års tjänstgöring. Det är ett mycket välkommet förslag, som inte bara bidrar till att göra det mer attraktivt att ta värvning utan också sänder en tydlig signal om att den som tjänstgör i försvaret gör en för oss alla viktig insats.
Den principiellt riktiga vägen att gå för att lösa försvarets rekryteringsproblem borde givetvis vara att höja lönerna för soldater och sjömän – i dag har de svårt att stå sig konkurrensen med de flesta andra yrken. I praktiken måste det dock kortsiktigt vägas mot den redan ansträngda försvarsbudgeten.
Och på samma sätt måste det ingrepp i den individuella friheten som plikten innebär vägas mot förmågan att försvara den frihet vi alla värdesätter.