Sverige behöver bostadspolitiska reformer. Så långt är alla riksdagspartier överens. När tidningen Fastighetsnytt i veckan (18/8) genomförde sin valenkät ställde sig samtliga partier utom Vänsterpartiet och Liberalerna bakom en blocköverskridande reform. (V sa nej, medan L lämnade frågan obesvarad.) När regeringen senast gjorde försök till sådana samtal, 2016, föll förhandlingarna snabbt samman. Problemet är att bostadspolitiken präglas av ett antal heliga kor, på båda sidor om blockgränsen.
På vänsterkanten räds man diskussionen om en förändring av hyressättningen. Det är vida känt att bruksvärdessystemet lett till extremt långa köer i storstäderna, till att hyresrätter i mer attraktiva lägen subventioneras på bekostnad av hyresgäster i förorterna, och till att lönsamheten i att bygga hyresrätter är låg. Men systemet och den generella bostadspolitiken är ett arv från folkhemmet, och allt som överhuvudtaget närmar sig högerspöket “marknadshyror” slås reflexmässigt undan av de rödgröna. På ett liknande sätt reagerar borgerliga politiker och väljare inför ett möjligt återinförande av den en gång så hatade fastighetsskatten. Efter att Alliansen gjorde om skatten till en avgift är dock Sveriges fastighetsbeskattning idag bland de lägsta i hela OECD, samtidigt som våra skatter på arbete är bland de högsta i världen. En skatteväxling vore därför mycket gynnsam för balansen i skattesystemet, samtidigt som det med olika begränsningsregler går att se till att de flesta på totalen inte får höjd skatt. Utöver dessa två knutar finns många mindre frågor att lösa. Amorteringskraven måste lättas upp för att inte utestänga vissa grupper från bostadsmarknaden. Både ränteavdragen och flyttskatten bör minskas. Byggreglerna och planprocessen måste bli friare.
Men om detta ska göra skillnad måste ett helhetsgrepp fram. Då kan varken hyresregleringen eller skattefrågorna flyttas åt sidan. Därför är det av vikt att så många partier som möjligt deltar i samtalen efter valet, och att samtalen är så förutsättningslösa som det går. Ska det hända får inte partiledare eller bostadspolitiker ha bundit sig vid vallöften de sedan inte kan backa från. Det må vara en ovanlig situation, men i årets valrörelse är bostadspolitiken för viktig för att bli en valfråga.