Så kom beskedet: Nordea flyttar. Banken har varit på krigsstigen ända sedan i våras, då finansminister Magdalena Andersson (S) meddelade att hon ville höja den så kallade resolutionsavgiften. ”Banksektorn kan inte vara en ko som man mjölkar ändlöst”, sa bankens ordförande, finländaren Björn Wahlroos.
Sedan dess har det ryktats om att Nordea tänker flytta sitt huvudkontor till Köpenhamn eller Helsingfors. Att banken inte vill ha kvar sitt huvudkontor i Sverige har retat upp många stora kunder, och flera fackföreningar meddelar nu att de kommer att byta bank.
Det går inte att avfärda LO-förbundens besvikna miner som folkbanksnostalgi. Kritik mot Nordeas agerande kommer även från andra håll. Riksgäldsdirektör Hans Lindblad menar att ”det är olyckligt att banken har shoppat runt på det här sättet efter lägst krav” (DI 7/9). Flera politiker har dock ryckt ut till bankens försvar. Men att regeringen skulle bedriva häxjakt på det fria företagandet, vilket bland annat Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) uttalat, stämmer knappast.
Banker är inte som vilka företag som helst. De bidrar inte med tillväxt och innovation – de möjliggör för andra att göra det genom lån. Vilket givetvis är bra och nödvändigt. Men tvärt emot vad de borgerliga politikerna menar är det svenska bankväsendet för stort – närmare 400 procent av Sveriges BNP. Det medför vissa risker för svensk ekonomi. Bankerna utgör en central roll i ekonomin, och om de riskerar att gå omkull måste staten gripa in, vare sig man vill det eller inte.
Att vi då har höga krav på att bankerna ska vara med och bidra till säkerheten är rimligt, och det är knappast synd om de svenska bankerna.
I fjol gjorde storbankerna Nordea, SEB, Swedbank och Handelsbanken en vinst på hutlösa 92 miljarder kronor. Till stor del är det den ökade lönsamheten i bolånen som står för vinsten. Man brukar säga att svenska banker är välkapitaliserade och stabila, men om bostadsmarknaden skulle krascha ligger bankerna risigt till. Och då skulle svenska staten vara så illa tvungen att komma till undsättning.
Nordea har givetvis rätt att förlägga sitt huvudkontor efter egna preferenser, men banker ska inte kunna diktera vilka villkor regeringen sätter upp. Staten har ett övergripande ansvar för Sveriges ekonomi. Bankerna agerar i egenintresse. Det är värt att komma ihåg, innan man stämmer in i Wahlroos klagokör.