Veckan som slutade med att moderatledaren Anna Kinberg Batra på fredagsförmiddagen meddelade sin avgång hade för Moderaternas del lika gärna kunnat gå till historien på ett helt annat sätt.
I onsdags (23/8) levererade M beskedet att försvarsutgifterna i framtiden bör motsvara två procent av BNP. Det är ett ambitiöst mål och en tydlig signal om att M återigen tar försvarspolitiken på allvar. I en framtida, alternativ, historieskrivning hade det kunnat komma att beskrivas som vändpunkten för Moderaterna, då partiet återigen började peka ut en tydlig politisk riktning.
Men en partiledares främsta uppgift är att hålla ihop sitt parti. Utan den förmågan blir både valframgångar och sakpolitiska resultat omöjliga att uppnå. Hade Kinberg Batra suttit kvar fanns en överhängande risk att M tagit med de interna konflikterna in i valrörelsen.
Faktum är att Kinberg Batra misslyckats med att vinna väljarnas förtroende. Men för att förstå situationen M befinner sig i räcker det inte med att se till partiledarens oförmåga att nå ut till väljarna. Det räcker heller inte med att peka på det omdiskuterade utspelet om Sverigedemokraterna som parlamentariskt underlag.
Svaren måste sökas alliansregeringarnas sista år. Samtidigt som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg var respekterade långt utanför borgerligheten och internationellt hyllade började det bli tydligt att M gått vilse på några centrala politikområden och dessutom blivit helt beroende av duon Reinfeldt och Borg.
När de två inom loppet av ett dygn lämnade politiken kastades M in ett politiskt vakuum. I ett läge där valresultatet ställde stora krav på rutinerat ledarskap och sakpolitisk tydlighet kom M att sakna politisk riktning.
Det vakuumet är vad Kinberg Batra behövt hantera – och grunden för moderatkrisen.
Det finns därför en paradox i att hon tvingas avgå precis när det börjar finnas förutsättningar för att det sakpolitiska arbetet ska kunna göra avtryck i opinionen.
Veckans försvarspolitiska utspel är inte den enda punkten där M de senaste månaderna börjat hitta en tydlig riktning. Samma sak gäller nystarten i rättspolitiken och betoningen av egen försörjning i migrationspolitiken. Men även Alliansens gemensamma utspel om inträdesjobb understryker att det börjar finnas en reformkraft som länge saknats.
Moderaternas styrka har varit förmågan att vara det breda partiet som enar liberaler och konservativa. Det finns inget som säger att Moderaterna inte skulle kunna återta denna position. I höger-vänsterfrågor, som exempelvis regeringens planer på vinsttak i välfärden, är liberaler och konservativa lika eniga som tidigare. Och i en kontroversiell fråga som migrationen finns goda möjligheter att forma politik som förenar en liberal övertygelse om öppenhetens värde med en konservativ insikt om att nationella gemenskaper för de allra flesta är något viktigt.
Därmed inte sagt att nästa M-ledare kommer att ha en enkel uppgift. Men förutsättningarna är bättre än vad man kan tro. Dessutom finns det en socialdemokratisk statsminister att avsätta.