Välfärdsutredningen är ett vägval för Stefan Löfven. Nu krävs tillnyktring i stället för radikal vänsterpolitik.
Utredningen har förhalats, fått ändrade direktiv och kritiserats av sina egna experter. Först efter tisdagens pressträff med Ilmar Reepalu står det klart vad Socialdemokraterna behöver ta ställning till.
Reepalu föreslår att välfärdsföretagares tillstånd kopplas till att nästan all vinst går tillbaka in i verksamheten. På eget investerat kapital föreslås ett vinsttak på sju procent plus statslåneränta. Större utdelningar än så anses vara på bekostnad av offentliga medel. Det bör staten inte tillåta. (SvD 8/11).
Uppdraget från regeringen var att skapa förutsättningar för mer ordning och reda i välfärden. I stället ger Reepalu-utredningen fler frågor än svar.
Det första problemet är ekonomisk godtycklighet: Varför är just sju procent ett acceptabelt vinstuttag? Det andra är signalvärdet i prioriteringen: Hur kan ”övervinster” vara ett större bekymmer än ständiga skattehöjningar? Det tredje är konsekvensen i verksamheterna: På vilket sätt ger mindre konkurrens kortare vårdköer och mer tid för undervisning i skolan?
Ilmar Reepalu, ökänd för att ha kört Malmös ekonomi i botten, har ingen bevisad kompetens i välfärdsfrågor. Välfärdsutredningen var en ren eftergift till Vänsterpartiet. Uppsidan för S och LO ansågs vara att man fick en ideologisk konflikt med allianspartierna.
Nu ligger Reepalus radikala åtgärder och bränner på civilminister Ardalan Shekarabis skrivbord. Nästa steg avgör vilket ”framtidsparti” S är.
Två av tio elever går i en friskola. Fyra av tio vårdcentraler har en annan huvudman än landstingen. Antingen accepterar S vinster som ett drivmedel för valfriheten som väljarna uppskattar. Då kan man göra upp med allianspartierna om nya tillsynsmyndigheter och slå sig fri från tvångströjan som Jonas Sjöstedt utgör.
Eller så tar S till sig Reepalus farliga recept. Då krävs en majoritet för mer vänsterpolitik i valet 2018.
Vinsttak är ett jävla skit, men nu har Löfven baxat dem ända dit.