Höger/vänster-dimensionen förblir aktuell trots populismens framryckningar. Per Altenberg, debattör och kommunpolitiker för Liberalerna, menar i en välskriven text i tidskriften Liberal Debatt att vi bör inse faktum: Viljan att vitalisera konflikten mellan höger och vänster i svensk politik är en terapeutisk reaktion på Sverigedemokraternas framgångar.
”Vår tids centrala konflikt står mellan dem som betonar kollektiv – nation, kultur, ras – och dem som betonar individuell frihet under lagarna”, skriver han.
Economist är inne på liknande tankar. Marknadsliberalernas heliga skrift ropar i senaste numret ”farväl” till höger/vänster-dimensionen. Tidningen lyfter fram öppenhet och slutenhet som samtidens mest brännande motpoler. Argumentationen bygger på att de politiker som just nu har momentum är samma figurer som förklarar att världen är grym och elak.
Finanskrisen, och den senaste tidens bestialiska terrordåd, har gjort det svårare för svenska, europeiska och amerikanska politiker att vinna val genom att berätta om mänskliga framsteg.
Men gör det höger/vänster-dimensionen överspelad?
Den som nickar hummande bekräftar inte bara Jimmie Åkessons torftiga analys om Sverigedemokraterna mot ”sjuklövern”.
Det innebär också att grovt underskatta kraften i den förändringsvåg som faktorer som globalisering, digitalisering och rationalisering innebär.
Nästan samtliga analyser av populismens framryckningar bygger på den ganska slitna berättelsen om globaliseringens förlorare, vilket idéhistorikern och skribenten Johan Norberg nyligen påpekade (Expressen 27/7).
Men om till exempel Brexit-omröstningen lärde oss något så är det snarare att vi människor är känslodjur.
Den konservativa äldre BMW-ägaren, som knappast är en del av prekariatet, var ofta en Brexit-röstare. Den unga baristan, vars månadslön räcker till hyran och ett par nya sneakers, var det inte. Det finns alltså en tilltagande spänning mellan öppenhet och slutenhet, baserat på icke-ekonomiska faktorer som ålder och självbild. Den konflikten är en plusmeny till den klassiska höger/vänster-dimensionen, men knappast själva huvudrätten.
Fördelningsfrågorna kommer aldrig att förpassas till en biroll på den politiska scenen.
I Sverige tvingar flyktingkrisen fram en nödvändig diskussion om en mer villkorad välfärd.
På samma sätt måste debatten om enkla jobb börja förhålla sig till att ett växande antal invånare aldrig lär bli anställningsbara över huvud taget.
Vad ska då krävas för att få tillgång till olika sociala skyddsnät? Vilken är i så fall den optimala nivån på inkomst- och bolagsskatter?
Och hur ska partierna förhålla sig till kontroversiella förslag som en återinförd arvsskatt och tankar om medborgarlön?
Det saknas inte tidsaktuella frågor som bara förstärker skillnaderna mellan anständig höger och vänster.