Arbetsförmedlingen är dyr, ineffektiv och har ett lågt förtroende hos arbetsgivarna. Därför bör Liberalernas förslag att skrota myndigheten bli gemensam allianspolitik i nästa val.
Anslaget till Arbetsförmedlingen uppgår till 78 miljarder kronor för 2016.
28 miljarder går till olika arbetslöshetsersättningar och aktivitetsstöd. 7,8 miljarder faller bort för löner, lokaler och andra driftskostnader.
Kvar blir mer än 40 miljarder till kärnverksamheten: Att förmedla jobb till sisådär 354 000 arbetslösa. Det uppdraget går riktigt knackigt, för att uttrycka kritiken milt.
Trots politiska räddningsaktioner som nystartsjobben, yrkesintroduktionerna och utbildningskontrakten ökar långtidsarbetslösheten. Mer än hälften av de inskrivna på Arbetsförmedlingen är utrikes födda. Många har låg utbildningsnivå och bristfälliga språkkunskaper.
Högkonjunkturen bara förtydligar Arbetsförmedlingens problem. De som behöver mest hjälp får inte jobb ändå, medan uppsagda tjänstemän har större nytta av privata rekryteringsfirmor. Uppdraget är alldeles för brett, vilket påverkar verksamhetens fingertoppskänsla negativt.
Enligt en rapport från Svenskt Näringsliv som kom häromåret förmedlar varje arbetsförmedlare 10,3 jobb per år, alltså mindre än ett nytt jobb i månaden. Och jobben som förmedlas motsvarar inte ens en procent av det totala antalet nya arbetstillfällen.
För nästan 80 årliga skattemiljarder står Arbetsförmedlingen för en rätt medioker insats, som inte gör någon riktigt nöjd. Den tudelade arbetsmarknaden kräver mer precision än att låta miljarderna försvinna i allt desperatare verksamhetsplaner. Framförallt under rådande resursbrist i välfärden.
Regeringen har som uttalat mål att minska långtidsarbetslösheten. I stället för att försvara en koloss på lerfötter bör arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) närma sig Liberalerna. En mer effektiv förmedling med fokus på nyanlända och unga är en reform som bör göras upp över blockgränsen.