Miljöpartiet vill förbjuda fossila drivmedel i transporter senast 2030. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, håller med. “Moderaterna och alliansens gröna samvete Centerpartiet borde öka motståndet mot miljösocialismen och anamma den globala trenden med förbud”, skriver han (DI 18/2).
Det är en sak att klimatfrågan brådskar. Det råder ingen tvekan om att transportsektorn, inklusive privatbilismen, kraftigt måste minska sina utsläpp det kommande decenniet. Det är dock synd att PM Nilsson går i samma fälla som Miljöpartiet. Det finns nämligen ett utmärkt alternativ, som är alltför bortglömt i den svenska miljödebatten: handel med utsläppsrätter.
Ett sådant system, EU ETS, finns redan på EU-nivå för ett flertal branscher, exempelvis tung industri och energiproduktion. Grundprincipen är enkel: för att få släppa ut ett ton koldioxid måste ett företag köpa en utsläppsrätt. Antalet motsvarar utsläppsmålen för de kommande åren. I takt med att målen skärps minskar utsläppsrätterna, och det blir dyrare för företag att släppa ut klimatgaser.
Dyrare blir det förstås även med en skatt, men när en marknad för utsläppsrätter skapas blir effekten att företag får fler valmöjligheter för sin omställning. De som lätt kan minska sina utsläpp genom exempelvis teknikutveckling kommer att göra det och få extra intäkter från att sälja sina utsläppsrätter till andra. Sektorer eller företag där det är svårare eller dyrare att ställa om kan istället minska sina marginaler genom att köpa fler utsläppsrätter. Även dessa vet dock att priset kommer att stiga på sikt och att en omställning är oundviklig.
Handel med utsläppsrätter innebär därför både att det skapas incitament för omställning, och att resurserna styrs dit de gör mest nytta. Gröna företag får mer resurser, företag med höga utsläpp får mindre. Klimatmålen nås till lägsta möjliga kostnad. Dessutom kan intäkterna till systemets skapare använda pengarna till andra miljöinvesteringar
Visst finns det praktiska problem. I fallet med EU ETS har det tagit tid att justera efter oförutsedda konsekvenser. Men systemet är bra i grunden och det finns inga skäl till att det inte skulle fungera även för drivmedel. Kalifornien har redan ett sedan 2013, där distributörer av bränsle behöver köpa utsläppsrätter som motsvarar klimatavtrycket för drivmedlet. Kostnaderna förs till viss del vidare på kunderna vid pumpen. Därmed blir både klimatpåverkan och alternativen tydligare även för konsumenterna.
Ett slutdatum för utsläppen, exempelvis 2030, kan man sätta även i ett system för utsläppshandel. Det krävs bara att antalet utsläppsrätter minskar i den takt som krävs fram till dess. I praktiken blir slutresultatet detsamma. Men till skillnad från ett förbud hjälper systemet till med omställningen.
PM Nilsson må ha rätt i att det är trendigt med förbud. Det gör dem inte mer effektiva. Anamma inte miljösocialismen – anamma miljökapitalismen istället.