Liberalerna fyller ett år.
I fjol, den 22 november, bytte dåvarande Folkpartiet namn.
”Vi ska heta det vi är”, var motiveringen från partiledaren Jan Björklund. Många ställde sig frågan om namnbytet också skulle innebära en kursändring i politiken.
Från att ha legat och svajat vid fyraprocentspärren har Liberalerna lagt sig på en stabil nivå runt 5,5 procent i opinionen. Turerna kring intrigerna mellan Birgitta Ohlsson och övriga partiledningen verkar inte ha påverkat särskilt mycket. Men liberalpartisterna lär knappast ha ambitionen att återupprepa det undermåliga valresultatet på 5,4 procent.
Partiets problem har egentligen aldrig varit förmågan att lägga rimliga politiska förslag. Svårigheten har varit att få genomslag för sina idéer. Det finns några undantag – 2002 års förslag om språktest, som orsakade stort rabalder och debatt, är ett bra exempel. Partiet som helhet framstår ofta som otydligt. Det är feminism, bomber och EU i en salig mix.
Det är synd att Liberalernas kommunikationsavdelning och anlitade PR-byråer inte klarar av att göra ett bättre jobb. För några veckor sedan släppte partiet ett förslag till integrationspolitiskt program.
Intresset för att diskutera idéerna har dock varit ljummet utanför partiet. Märkligt kan tyckas, med tanke på att Sverige nästan brinner i knutarna efter lösningar på integrationsproblemen.
Förslagen är en blandning av att ställa krav och att ge möjligheter. I debatten verkar det ibland som om det finns två läger: ett som värnar kollektivavtal till varje pris, och argumenterar mot låglönejobb med vaga hänvisningar till ”utbildning”, och en sida som tror att lagstiftade minimilöner löser allt.
Antagligen är vägen framåt att göra något däremellan och av båda delar. Utbildning är en nyckelfaktor, men det spelar roll vilken utbildning man menar. Fler platser på högskolan kommer inte att ge bättre integration. Lärlingsjobb, yrkesskolor för vuxna och SFI på distans är däremot rimligt. Vilket Liberalerna också föreslår.
Dessutom lyckas Liberalerna trovärdigt prata om kulturfrågor och värderingar som en del av integrationen på ett sätt som varken Centerpartiet eller Moderaterna gör. Partiet har flera företrädare som profilerat sig och har hög trovärdighet i frågan om hedersförtryck. Om partiet förvaltar den traditionen, syr ihop det med integrationsförslagen och vips så L har en tydlig profil inför nästa val.
Jan Björklunds parti präglas av uppfattningen att bara man har rätt och vill gott, så kommer människor automatiskt att förstå det, och rösta därefter. Men så fungerar det inte. Partiet har en politik som många svenskar säkerligen skulle sympatisera med. Om L lyckas få väljarna att glömma före detta integrationsminister Erik Ullenhags misslyckade insatser har de goda chanser att bli Sveriges integrationsparti.
Det liberalerna behöver är inte kursändring i politiken, det är kursändring i kommunikationen.