”Ärligt talat, jag har svårt att lita på medier över huvud taget” slog Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson fast i en intervju i Svenska Dagbladet (4/12).
Han hävdar att de etablerade medierna lutar åt ett vänsterliberalt håll och säger själv att han är motståndare till dessa idéers dominans.
SD har under lång tid haft en relativt framgångsrik strategi för att få ut sitt skruvade innehåll genom sociala medier. En tämligen liten, men aktiv, grupp delar deras nyheter och annat material i sina kanaler. På så sätt når de ut till många fler.
Lika barn tycks tro att de leker bäst och de artiklar och videoklipp som vi får av våra vänner på Facebook bekräftar oftast det vi redan vet eller uppskattar. Våra världsbilder och grundvärderingar bekräftas om och om igen. Och vi gillar det, både bildligt och bokstavligen.
Människor verkar föredra att få ha sina föreställningar och fördomar i fred. Det är mycket enklare än att fundera över och ompröva sina grundläggande uppfattningar. Mats Holm går i det senaste numret av tidskriften Fokus igenom forskning om vår ovilja och oförmåga att ta in fakta som motbevisar det vi tror oss veta.
Snarare söker vi aktivt argument och fakta som stödjer våra ståndpunkter. Till och med forskare blundar lättare för data som säger emot deras tes.
Detta brukar vara starkare i känslomässigt laddade frågor och ligger bakom åsiktspolarisering. En del kräver till och med att det ska finnas varningar för potentiella kränkande uppgifter i högre utbildning. Känner vi oss kränkta måste meningsmotståndaren be om ursäkt. Inte för sitt beteende, utan för sin blotta existens.
Följden blir att vi träter om sanningen, i stället för att ta till oss fakta, resonera förnuftsmässigt utifrån den och respektera att det finns olika uppfattningar om prioriteringar och mål.
Detta är farligt. Det leder till destruktiva samtal där konfliktnivån hela tiden ökar. Sannolikheten att hitta samarbete och bättre lösningar än om var och en arbetar för sig – tjurskalligt och i egen förvissning om att man har rätt – minskar förstås.
Jämför med ett äktenskap där parterna från början är förvissade om att den andra har fel. De är oförmögna att lyssna empatiskt och verkligen förstå den andres erfarenheter, utgångspunkter och åsikter. De är ovilliga att försöka hitta en lösning som båda vinner på. I stället präglas relationen av misstänksamhet, konflikter och bitterhet.
Någon mer som kommer att tänka på det offentliga samtalet om migration? Många inreder sina informationsbubblor allt mer bekvämt och bemödar sig inte om att kika in i grannens lya för att hitta nya detaljer. De andra har fel!
Någonstans borde det skava inom oss. Egentligen vet vi att det är nya kunskaper, innovationer och kombinationer som gör livet mer färgglatt och roligt. Det likriktade och enhetliga må vara enklare, men ack så mycket tråkigare.