Med 100 dagar kvar till valet och rekordlåga siffror bytte Socialdemokraterna strategi.
“Nu gäller det att få debatten att handla om något annat än migration”, sa statsminister Stefan Löfven till Göteborgs-Posten (31/5).
Istället ska valet handla om välfärd, menade han. Det finns förvisso alla skäl att prata om de frågorna. Vårdköerna har ökat kraftigt de senaste åren. Andelen som väntat mer än 90 dagar på en operation har mer än dubblerats sedan 2013.
Kommunernas samarbetsorgan Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, larmar också om att kostnadsutvecklingen på längre sikt är farlig. Enligt deras prognos saknas 56 miljarder kronor till 2021, och 200 miljarder till 2030.
Huvudförklaringen är Sveriges demografi. Den stora 40-talistkullen börjar bli till åren och lever längre än tidigare generationer. Även om det i grunden är positivt skapar det också resursproblem längre fram. Ska samhället ge samma service till de som blir äldre framöver krävs mer pengar.
Men de senaste årens ökade flyktingmottagande och anhöriginvandring är också en förklaring till de kommande problemen. Som SKL skriver i sin ekonomirapport riskerar kostnaderna för kommunernas ekonomiska bistånd att öka kraftigt när nyanlända fullgjort sina etableringsuppdrag. Även om det går något snabbare för utrikes födda att ta sig in på arbetsmarknaden än tidigare är etableringstiderna långa – efter fem år har runt hälften fått jobb.
Det är det som gör Stefan Löfvens nya valstrategi så enfaldig. På den kommunala nivån går det inte att koppla loss välfärdsfrågorna från migrationsfrågorna. Ökade kostnader för bostäder, etablering och skolplatser innebär att annat måste prioriteras ned, eller att intäkterna måste öka.
Därmed inte sagt att det ökade flyktingmottagandet måste innebära en ekonomisk katastrof. Varken SKL eller migrationsforskaren Joakim Ruist, som är författare till den omtalade rapporten om flyktinginvandringens kostnader, menar att det handlar om oöverstigliga summor.
Men i kombination med demografin och kostnadsökningar inom andra områden – exempelvis skriver SKL om hur kostnaderna för assistansen till funktionsnedsatta ökat när statens anslag minskat – försvinner marginalerna i kommunernas balansräkningar.
Dessa underskott kan åtminstone inte på längre sikt lösas med skattehöjningar. De höga skatterna på arbete har redan negativa effekter på sysselsättningen.
Istället är det klassisk reformpolitik som behövs. Etableringen på arbetsmarknaden måste bli högre för marginalgrupper som unga och utrikes födda, förslagsvis genom fler enkla jobb och reformerat anställningsskydd. Bidrag och skatter måste anpassas till situationen och främja incitamenten att arbeta, exempelvis genom obligatorisk jobbstimulans, där försörjningsstödet trappas av gradvis.
Även med sådana reformer kommer såväl stat som kommuner att behöva prioritera och effektivisera. Problemen går att lösa, men inte genom att blunda för att de hänger ihop.