”Något håller på att gå sönder”. Denna ansvarslösa hittepå-fras yttrades under slutskedet av valkampanjen 2014 upprepade gånger av Stefan Löfven (S).
Det var en förrädiskt förgiftande bagatell, en ordfras smidd i den mest försåtliga av politiska ordsmedjor.
Vad detta ”något” var, hur eller varför det gick sönder formulerades aldrig.
Därmed kunde det vara precis vad som helst; alla kunde skapa sig en egen relation till detta ”något”.
Löfven höll upp spegeln och i dess krackelerade reflektion såg vi oss själva.
Att retoriken var näst intill identisk med Sverigedemokraternas ”Sverige håller på att slitas itu” var det inte så noga med på Sveavägen 68. De hade ju en svetsare som kunde laga det.
Två år, ett par tömda lador och en nära-systemkollaps-upplevelse senare är det av intresse att granska den Löfvenska domedagsprofetian.
Jesper Strömbäck, professor i journalistik vid Göteborgs universitet, gör ett försök till reality check i SOM-institutets senaste forskarantologi ”Ekvilibrium”, i ett kapitel om en påstådd men föga pågående fallering av den sociala sammanhållningen i Sverige.
Genom att jämföra svarsresultaten för påståendena ”Jag känner mig som en del av det svenska samhället” och ”Jag känner att jag behövs i det svenska samhället” syns i stort sett inga som helst skillnader mellan svarsresultaten 2014 och 2015.
Hela 72 procent kände att de upplevde sig vara en del av det svenska samhället under båda svarstillfällena.
Dock: Hela 21 procent av SD:s väljare känner inte att de behövs i Sverige. Utanförskap föder bitterhet.
Statsvetarna Sören Holmberg och Bo Rothstein påpekar i ett gemensamt bidrag i “Ekvilibrium” att medan den mellanmänskliga tilliten alltjämt fortsätter vara stabilt hög i Sverige, kan tillitsskillnader identifieras i flera grupper.
“Med tanke på att dessa politiska ”utanförgrupper” kanske omfattar upp emot en tredjedel av den vuxna befolkningen talar vi inte om en försumbar minoritet”, skriver de.
De mest rädda tenderar även att vara de mest ihärdiga förespråkarna av att himlen håller på att falla ner, medan resten av oss mest njuter av sensommarens skiftande väder.
Ekokammaren laddas av viskningar, rykten, förvanskningar, överdrifter. Tysta leken blir till en ostämd kör i moll.
De rädda, de som är ensamma om sitt inbillade katastrofläge, är dock måna om att vara ensamma tillsammans med andra.
Så förverkligas undergångsfantasier.
Det krävdes en statsministerkandidat för att göra sanning av sägner.
Politik är att på den demokratiska marknaden erbjuda en produkt som ska finna sina köpare, väljarna.
Och man får bara kunder om de är övertygade om att någonting behöver lagas. Vissa produkter löser problem som väljarna inte ens visste om att de hade.
Det är att skapa ett behov, en efterfrågan, på en lösning som inte behövs, för ett problem som inte finns. När någonting inte alls är sönder.
Det kallas för falsk marknadsföring.