Centerpartiet är på väg upp i opinionen. Omkring 8 procent av väljarna sympatiserar i dag med partiet.
Nyligen firade Annie Lööf femårsjubileum som partiordförande. Hon åtnjuter i dag stor respekt och har personliga förtroendesiffror som är betydligt högre än stödet för partiet.
Till och med den ideologiska motståndaren Jonas Sjöstedt uppskattar henne mycket. ”Hon har en grym fighting spirit”, säger vänsterpartiledaren till Tidningen Vi (nr 11/2016) och fortsätter ”våra debatter brukar vara explosiva och ideologiska. Jag tycker om sådana relationer: tydliga politiska motsättningar, men med respekt för varandra som personer”.
För att dra fördel av Lööfs popularitet beslutade partiets förtroenderåd nyligen att Annie Lööf ska toppa en nationell lista i valet 2018, så att alla ska kunna rösta på henne oavsett var i Sverige de bor.
Samtidigt lanserade partiet även en långsiktig strategi för valen 2018 och 2022, ”Nytt ledarskap för Sverige”. I den lyfter Centerpartiet fram globaliseringens och marknadsekonomins fördelar – men också att det håller på att växa fram en ny underklass i vårt land. Regeringen räknar med att ofattbara en miljon människor kommer att leva i utanförskap år 2020.
C håller därför fast vid positionen som Socialdemokraternas starkaste kritiker i frågan om enklare jobb, och talar numera om att modernisera den svenska modellen för att fler ska kunna komma in i värmen.
Men strategin tar också upp vikten av att minska människors otrygghet och stärka rättsstaten, förmågan att förena minskade miljöskadliga utsläpp med hög ekonomisk tillväxt samt betydelsen av att EU gemensamt klarar av en ökad migration.
Liberalerna får ursäkta, men Centerpartiet lyckas gång på gång landa i ståndpunkter som värnar frihet, mångfald och generös flyktingpolitik. Det som skiljer C och L mest är synen på var besluten ska fattas: Centerpartister vill inte centralstyra – det vill liberalpartister.
Under Jan Björklunds tid som utbildningsminister verkade det ibland som att han hade velat vara rektor själv på landets alla skolor.
Näst bästa lösning var ett förstatligande av skolan. Och nu senast ville L förbjuda religiösa friskolors utbredning.
En central del av liberalismen är förmågan att inte bara tala väl om frihet, utan också uppskatta det faktum att människor gör olika val. Likaså kan liberaler inte kompromissa med sin människosyn och betoning av tolerans.
Därför är det viktigt att såväl C som L klargjort att de på intet vis kan sätta sig i en regering som är beroende av Sverigedemokraterna.
Liberalism handlar inte om att vara kluven. Den handlar om kliven framåt, med frihet under ansvar.