Moderaterna och Socialdemokraterna är mer lika än vad man kan tro. Båda är pragmatiska och socialkonservativa maktpartier. De vill skynda långsamt, bevara välfärdsstaten och den svenska modellen – i vilken arbetsmarknadens parter gör upp om löner och kollektivavtal – för att nämna några konkreta exempel.
Vidare är de hierarkiska partier där medlemmarna står bakom sin ordförande – så länge opinionssiffrorna håller i sig.
Partierna har konvergerat i synen på migration och båda står i dag bakom en mycket restriktiv invandringspolitik. Det har de även gjort förut. Långt in på 2000-talet utgjorde Socialdemokraterna och Moderaterna en järnaxel på migrationsområdet. Under en kort period efter valet 2010, gjorde nya Moderaterna en flyktingpolitisk uppgörelse med sina alliansvänner och Miljöpartiet och migrationsminister Tobias Billström tog fram ett liberalt regelverk för arbetskraftsinvandring.
Nu är det slut på det. Moderatledaren Anna Kinberg Batra skrev i förra veckan att hon tidigare haft fel rörande fri rörlighet. Hon lyfte fram personligt ansvar och vikten av ett kitt människor emellan. Dessa socialkonservativa värderingar lever fortfarande kvar i båda partierna. Statsminister Stefan Löfven hade likartade svar på människors upplevda oro i en intervju i DN (16/11).
Partierna beskriver också sig själva och sina politiska mål på liknande sätt. Några exempel: Nya moderaternas slogan 2014 var ”Alla behövs” – att jämföra med Socialdemokraternas 2006: ”Alla ska med”.
2010 gick Moderaterna till val med ”Tillsammans gör vi Sverige till ett föregångsland”. Valet 2002 använde Socialdemokraterna ”Tillsammans kan vi göra Sverige bättre” på sina affischer.
Statsbudgeten omsluter knappt 1 000 miljarder kronor 2017. I Moderaternas budgetmotion framgår det att partiet vill använda knappt 50 av dessa på ett annat vis än S. Förvisso är de inte helt överens om Rut-avdragets storlek, skolan med mera, men det skulle knappast bli ett systemskifte med en moderatledd regering.
Det är också intressant att moderatledningen nyligen öppnade för en uppgörelse rörande ”vinst i välfärden”. Är de beredda att sälja ut sina ideal om frihet och pluralism för att få undan en känslig fråga inför valet 2018? Båda partierna låter sig vägledas av mängder av opinionsmätningar, snarare än att leda opinionen.
Vilka principer och rättviseideal skiljer egentligen M från S på ett avgörande sätt? Snarast är det självbilden och den djupt rotade uppfattningen att de är varandras huvudfiender som utgör konfliktytan.
M och S samlar ungefär halva den svenska befolkningen bakom sig. Om partierna bildade en storkoalition vore det ändå som att lägga en blöt filt över svensk politik. Måhända skulle de kunna kompromissa om reformer som det i dag saknas politisk förmåga och vilja att genomföra. Å andra sidan skulle landet i praktiken sakna en enad stark opposition som skulle kunna ta över i Rosenbad.
Skuggboxningen lär fortsätta.