Socialdemokraterna kallar sig framtidspartiet.
Det är också dit regeringen skjuter de växande sjuktalen och den höga arbetslösheten bland utrikes födda.
Finansminister Magdalena Andersson blundar, håller för öronen och hoppas på evig högkonjunktur. ”Sverige ska inte möta framtiden med nedskärningar i välfärden och låga löner”, lyder den inrepeterade frasen.
200 000 personer över 35 år saknar gymnasieutbildning, men S låtsas att nyanlända kan snabbutbildas till systemvetare på Ericsson.
Allt är inte skit i regeringens budget.
De tio välfärdsmiljarderna är ett nödvändigt plåster på såren i många kommuner. Penningpåsen till den krisande skolan hade behövt vara ännu större. Det ekonomiska stödet till fler händer och fötter inom äldreomsorgen likaså.
Men budgetens röda tråd är att vanliga löntagare som ingenjörer, poliser och sjuksköterskor beskattas. Finansministern tar pengar från hushållens sparbössor och ger till staten, genom att höja inkomst- och bensinskatten. Och de svällande ingreppen i familjernas privatekonomi lär fortsätta så länge S och MP sitter vid makten. Ty prognoserna är usla i tre avgörande frågor.
1. De regionala klyftorna. Nästa år når Sverige 10 miljoner invånare, men tillväxten är ojämnt fördelad. Högkonjunkturen har bara förstärkt avståndet mellan stad och land, vilket är särskilt tydligt på bostadsmarknaden.
2. Sjuktalen. Kostnaderna för ohälsa ökar enligt regeringens egen prognos från 36,6 miljarder 2015 till 44,8 miljarder 2020. Drygt 900 000 personer har sjukpenning, aktivitetsersättning eller någon annan form av ekonomiskt bistånd.
3. Arbetslösheten bland utrikes födda. Mer än hälften av de inskrivna på Arbetsförmedlingen är inte infödda svenskar. Sverige har ett växande etnifierat utanförskap och segregationen ökar för varje dag som går.
Allianspartierna ser det skakiga läget, har pratat ihop sig och är överens om viktiga reformer. Ändå avstår man från att lägga en gemensam budget. Det är möjligen hedervärt, men ingen lösning på Sveriges akuta problem.