I längden går det inte att vara ett parti som gör anspråk på att leda landet, är djupt kritiskt till den sittande regeringens politik, och samtidigt avstå från att utnyttja de konkreta möjligheter som finns för att få igenom sin egen politik.
Till slut kom detta faktum ikapp Moderaterna. På en hastigt inkallad presskonferens på torsdagsförmiddagen kom M-ledaren Anna Kinberg Batra med två enkla besked:
För det första vill M nu att Alliansen redan före valet 2018 ska agera gemensamt i riksdagen för att fälla regeringens budget. För det andra är det ambitionen att “så snart som möjligt”, underförstått före nästa val, bilda en alliansregering.
Det är två besked som inte kommer en dag för tidigt.
Kinberg Batra hänvisade själv på presskonferensen till de tvivel som funnits bland borgerliga väljare om vad M egentligen vill. Det har också funnits en betydande, och sannolikt befogad, intern oro inom M för hur väljarna skulle straffa M i valet 2018 om partiet uppfattades som passivt mot den rödgröna regeringen.
En kollaps i stil med 2002, och att Sverigedemokraterna skulle bli större än M, är scenarier som diskuterats internt.
I grunden är frågan enkel för M, och borde vara det för övriga Alliansen. Om man tycker att regeringens skattehöjningar, hot om att förbjuda vinster i välfärden och ovilja att ge besked om försvarssatsningar tar Sverige åt fel håll, bör man givetvis agera i riksdagen för att stoppa dessa och istället försöka få igenom sin egen politik. Detta är dessutom områden där det finns en bred sakpolitisk enighet inom Alliansen.
Att i ett sådant läge låta andra överväganden styra äventyrar i längden allianspartiernas trovärdighet, både som regeringsalternativ och i sakfrågorna. Det troliga resultatet blir då att allt fler väljare kommer att se Sverigedemokraterna som det enda oppositionspartiet.
Möjligheten att föra en traditionell tvåblockspolitik tog slut i och med SD:s inträde i riksdagen 2010. I dagens situation med tre block måste fokus därför skifta från frågan om vilket block som är störst till den om vilka partier som har störst möjlighet att förverkliga sin politik. I praktiken är det i dag Alliansen.
Det innebär, vilket Kinberg Batra var noga med att poängtera, inte att man gör SD till stödparti på samma sätt som Miljöpartiet varit och Vänsterpartiet är till socialdemokratiska regeringar, utan endast att man respekterar valresultatet och utnyttjar de majoriteter som finns i riksdagen i fråga om statsbudgeten och i enskilda sakfrågor.
Dagens utspel är ett välkommet steg på vägen att återupprätta Moderaternas trovärdighet som det största oppositionspartiet. Att som Centerpartiet och Liberalerna avvisa Moderaternas tankar, och i praktiken ge upp den egna sakpolitiken, kommer knappast att glädja någon av de många väljare som tycker att Stefan Löfvens regering borde bytas ut.