För många i dagens moderatledning tog det politiska engagemanget form som en protest mot det socialdemokratiska Sverige. Valfrihet och individualism skulle befria människor från ett kvävande och likriktat samhälle.
På Moderaternas Sverigemöte i Göteborg i helgen berättade partisekreteraren Gunnar Strömmer därför hur han “satte kaffet i vrångstrupen” när han första gången såg partiets nya valslogan “Lika för alla”. Det var ju så Socialdemokraterna brukade låta.
En del av konflikten mellan höger och vänster har alltid handlat om synen på rättvisa. Medan vänstern har eftersträvat lika utfall, har borgerliga röster argumenterat för lika möjligheter. Det är det senare perspektivet M nu bygger sin valrörelse kring.
Detta liberala rättvisebegrepp har de senaste åren fått en laddning det tidigare saknat. För bakom formuleringar om ett brutet samhällskontrakt finns insikten om att Sverige blivit ett samhälle som inte ger alla samma chans. Det märks i existensen av skolor där barn inte får en rimlig chans att lära sig svenska, i att trygghet blivit en fråga om var man bor och i att det tillåtits växa fram kulturella parallellsamhällen.
Det är mot den bakgrunden man måste förstå M:s migrationspolitiska ställningstaganden.
I debatten hävdas det ibland att Moderaterna och Sverigedemokraterna blivit allt mer lika varandra. För den som tagit sig tid att lyssna när partiledaren Ulf Kristersson talar om migration och globalisering är det påståenden som är svåra att ta på allvar. Senast i sitt tal på Sverigemötet underströk Kristersson hur M är “djupt förankrat i internationell öppenhet” och kommer att förbli det.
Men den som värnar öppenhet har också ett särskilt ansvar för att göra ett sådant samhälle möjligt. Hur bygger man sammanhållning i ett samhälle som är, och kommer att fortsätta vara, intimt sammanflätat med resten av världen både genom migration och handel? Det är frågan som M:s migrations- och integrationspolitik ytterst försöker svara på, eller som Kristersson sammanfattade saken på Sverigemötet: “Ska Sverige också kunna förbli ett framgångsrikt land i den pågående internationaliseringen, måste vi nu göra något åt det som inte fungerar.”
Förmågan att klara detta påverkas givetvis av hur många som kommer till Sverige. Därför finns det ingen självklar motsättning mellan en restriktiv invandringspolitik och öppenhet mot omvärlden. Humanism och medmänsklighet är helt enkelt inte mycket värt om det som erbjuds är utanförskap.
I Moderaternas bild av vad som bygger samhällsgemenskapen ryms en självklar konflikt med Socialdemokraterna kring frågor som bidragstak och trösklarna in på arbetsmarknaden. Men minst lika tydlig är konflikten med Sverigedemokraterna. Moderaternas betoning av svenskan och medborgarskapet som vägen in i samhället står mot en idé om en nationell gemenskap som det är i princip omöjligt att bli en del av om man inte fullt ut behärskar alla dess mest subtila kulturella och sociala koder.
Det är två ideologiska konflikter som kommer att prägla Sverige.
Moderaterna gör rätt i att utkämpa båda.