I 32 kommuner blev Sverigedemokraterna näst största parti i valet, ofta på bekostnad på av Moderaterna.
Det handlar om kommuner som Örkelljunga och Bromölla i Skåne, sörmländska Vingåker, Ockelbo i Gästrikland och Ljusnarsberg i Bergslagen.
För att förstå detta kan man peka på invandringsfrågans ökade betydelse för väljarna. Men bakom siffrorna döljer sig något mer. Många av de 32 kommunerna är platser som redan har sett sina bästa dagar. Det handlar om småorter och landsbygd där ungdomarna flyr, industrierna är nerlagda, lokalerna gapar tomma, postservicen dras in och mobiltäckningen är bristfällig.
En röst på SD blir en ventil för känslan av att ha blivit övergiven av de gamla partierna, som inte längre kan erbjuda någon framtidstro.
I det senaste numret av den borgerliga tidskriften Neo samtalar ett antal debattörer och journalister om de utmaningar allianspartierna står inför. Gång på gång återkommer samtalet till hur politiken alltmer präglas av nya konflikter.
Svensk politik dominerades länge av konflikten mellan höger och vänster. Det var frågorna om statens roll i ekonomin och samhället som formade våra politiska identiteter och låg till grund för valet av parti.
Men sakta har det luckrats upp. Frågor om hur vi ser på Sverige som mångkulturellt samhälle, kvinnor och mäns ställning och våra egna ekologiska fotavtryck blir successivt lika viktiga, eller ännu viktigare, än klassiska höger-vänster-frågor som nivån på skatterna.
Det är i detta mönster en tilltagande spänning mellan stad och land tar plats.
När den politiska normen blivit en programmerare med bostadsrätt i Stockholm, blir frågorna om hur människor ska kunna känna sig delaktiga i samhället när de bor i delar av landet med helt andra villkor, plötsligt politiskt laddade.
I Neo-artikeln framträder en oro över att de borgerliga partierna – vars gemensamma projekt alltid varit kampen mot vänstern – har varit dåliga på att fånga upp de nya konfliktmönstren. Det är en rimlig analys.
Länge fanns känslan av att leva i världens modernaste land och att ha framtiden på sin sida, oavsett om vi bodde i Ockelbo eller Stockholm.
När Sverige i dag genomgår stora förändringar i spåren av globalisering och ny teknik, saknas denna känsla av gemenskap. I stället uppfattas moderniseringen av många som ett hot, och ett tecken på att stora delar av Sverige inte längre räknas.
Som Norrans politiske redaktör Sakine Madon konstaterar i Neo-samtalet finns det all anledning att fånga upp stad-land-dimensionen och ”vreden vissa känner gentemot etablissemanget”.
Faran ligger i om man låter det faktum att dessa väljare i allt större utsträckning röstar på SD definiera svaret, och försöker vinna dem med löften om mindre invandring, när uppgiften i själva verket borde vara att skapa framtidstro i hela landet.