Förtroendet för partiledarna är lägre än det för både journalister och företagsledare.
I en undersökning från Inizio framkommer att endast 30 procent säger sig ha mycket eller ganska stort förtroende för partiledarna. Det kan jämföras med 33 procent för journalister och 45 procent för storföretagens chefer.
Mönstret återkommer i andra mätningar. I Ipsos förtroendemätningar har Stefan Löfven under året tangerat bottenrekordet för en sittande statsminister.
Samtidigt syns inga tecken på att allianspartierna på allvar kunnat dra fördel av det svaga förtroendet för regeringen.
Under 2016 har vi gång på gång sett hur misstro gentemot etablerade politiker och partier drivit väljarna i händerna på populister, som utgör potentiella hot mot både den liberala demokratin och det europeiska samarbetets framtid.
För den som vill slå vakt om liberala värderingar är förmågan att återupprätta förtroendet för politiken därför avgörande.
Många kopplar misstron gentemot politiken till migrationskrisen. Och visst finns det en oro över hur stor invandring påverkar välfärden. Men som opinionsanalytikern Markus Uvell nyligen konstaterade är ett ensidigt fokus på migrationsfrågan att göra det väl enkelt för sig (Realtid 15/12).
Ytterst finns ett bredare tvivel kring politikens förmåga att klara av grundläggande samhällsuppgifter. När människor märker att det i stora delar av landet är långtifrån säkert att polisen har möjlighet att rycka ut, när infrastrukturen är sämre än i andra europeiska länder och när skolan inte längre klarar av att lyfta elever från studieovana hem, sprider sig tvivel kring politikens förmåga att leverera det som borde vara självklarheter.
Känslan av ett samhälle som utvecklas åt fel håll förstärks av att politiken överlag upplevs som ointresserad av att lösa de problem människor ser omkring sig. I Inizios undersökning är Jimmie Åkesson den politiker som överlägset flest anser "förstår vanliga väljares situation". Det talar sitt tydliga språk.
För de politiker till höger och vänster som oroar sig över populistiska landvinningar, och som vill återupprätta förtroendet för politiken, borde två saker vara självklara.
För det första: ta väljarna på allvar. Är man beredd att göra det lär de flesta väljare svara med att lyssna till budskap långt mer komplicerade än de populisterna framför. Att ignorera eller dumförklara väljarna har däremot provats väl många gånger de senaste åren med måttliga resultat.
För det andra: fokusera på sakfrågorna. Lägg undan taktiserandet och försök istället att förverkliga den politik man tror är rätt. Försvinnande få väljare lär känna förtroende för politiker som framstår som mer angelägna om att visa ogillande mot det ena eller andra sällskapet, än om att försöka lösa samhällsproblem.
Svårare än så behöver det inte vara. I själva verket finns det redan i dag en lång rad framgångsrika kommunpolitiker som arbetar på det sättet. Synd bara att svenska riksdagspolitiker tycks oförmögna att låta sig inspireras.