En vanligt förekommande idé är att villkora välfärdstjänster för att hålla nere kostnaderna för asylinvandring. Främst är det Moderaterna och Centerpartiet som kommit med sådana förslag.
Det är viktigare att ge människor på flykt skydd, än att ge dem välfärd, brukar resonemanget gå. Men de konkreta idéerna hur detta ska genomföras har inte direkt haglat tätt.
Det är förståeligt – att vara svepande är lättare än att vara konkret. För alla förslag som syftar till att begränsa välfärden för människor som invandrar till Sverige kommer att vara smärtsamma för dem som drabbas. Det går inte att låtsas om motsatsen.
Många argumenterar för att vi måste acceptera större ojämlikhet för att kunna hjälpa människor på flykt. Men det man måste komma ihåg är att det är skillnad på att acceptera att en stor grupp människor lever med mycket små ekonomiska marginaler, och att tolerera utbredd fattigdom, hemlöshet och kåkstäder.
Det senare är inte bara inhumant. En utveckling mot ett sådant samhälle kommer aldrig att få stöd bland den svenska befolkningen. Därför måste ett system med villkorad välfärd vara så humant som möjligt.
Hur skulle man då kunna kvala in i välfärdsgemenskapen? En inställning är att man tar sig in genom att jobba och betala skatt. En annan är att det är status på uppehållstillstånd i Sverige som avgör. För att inte blanda ihop flyktingar med ekonomiska migranter är det senare att föredra. Då finns det ett antal saker man kan göra.
Kravet på försörjning för anhöriga, som infördes i somras och var tänkt att gälla som en tillfällig lag, bör bli permanent. Anhöriginvandringen är mycket kostsam för staten, och under de närmaste åren väntas anhöriginvandring stå för merparten av alla asylansökningar. Sådana försörjningskrav skulle därmed både signalera vikten av egenförsörjning och minska kostnaderna för skattebetalarna.
Medborgarskapet är en rimlig skiljelinje. Inför man också integrationsfrämjande kriterier för medborgarskap, som språkkrav, skulle legitimiteten för fortsatt generösa välfärdssystem troligtvis öka.
Centerpartiet har föreslagit att etableringsersättningen ska ersättas med ett etableringslån. Väl i arbete skulle personen betala tillbaka de kostnader som staten har. Intuitivt kan det tyckas rimligt, men med tanke på den tid det kan ta för en människa att få ett arbete skulle dessa lån behöva avbetalas med socialbidrag. Pengarna har då bara gått runt.
Att dra in försörjningsstöd har för höga sociala kostnader. Men bostads- barn- och flerbarnstillägg skulle man kunna villkora endast för medborgare utan att sätta folk på backen.
Att enbart leva enbart med försörjningsstöd är så klart påfrestande. Men i kombination med integrationsfrämjande åtgärder, incitament att bli medborgare och en möjlighet att ta deltidsjobb utan att förlora sitt ekonomiska bistånd, kan en reformerad välfärdsstat fungera utan alltför höga kostnader i form av social misär.