Lagom till midsommardagen vaknade världen till chock. Britterna hade, opinionsundersökningarna till trots, röstat för att lämna den Europeiska unionen.
En av dem som jublade var Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Till Dagens Industri sa han att resultatet var ”naturligtvis en stor seger för frihet och demokrati” (24/6). Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets ordförande, skrev i en debattartikel på SvD Debatt att ”vår EU-kritik handlar om folkstyre, självbestämmanderätt och demokrati.”
Om inte svenska EU-vänner ser upp finns det en risk att Åkessons och Sjöstedts dröm om en Svexit besannas. Förvisso ligger det svenska stödet för medlemskap i SCB:s senaste mätning stabilt på 49 procent. Men man ska komma ihåg att en knapp tredjedel är osäkra. Och om 2016 har lärt oss något, så är det att allt kan hända.
Det är lika bra att förbereda sig på en svexitdebatt redan nu.
För att EU-motståndarna ska lyckas frammana en opinion kommer de troligtvis att försöka koppla ihop de svenska politiska problemen med EU. Många EU-kritiker är migrationsmotståndare, och det är inte helt osant att hävda att den stora flyktingströmmen delvis är ett resultat av att EU:s yttre gräns har kollapsat.
Dessutom finns ett missnöje mot EU:s detaljstyre som redan nu ligger och puttrar. EU:s nya vapendirektiv, som syftar till att försvåra för terrorister men som också drabbar svenska jägare, har gjort att många nog pekat ett mentalt finger åt Bryssel.
Den europeiska mjölkpolitiken har lett till en havererad marknad med missnöje som följd. Och i en tid där hotet från terrorismen ständigt är närvarande på marknader, i gallerior och konsertlokaler är det inte konstigt att folk tycker att de europeiska politikerna prioriterar fel.
EU-vänner måste därför redan nu fundera på en strategi. Något som definitivt inte kommer att fungera är att leverera mer av samma. De främsta EU-vännerna, Liberalerna, har därför en usel taktik för att övertyga skeptiker. ”När människor börjar tvivla på EU, drämmer vi till med ännu mer EU”, går resonemanget. Det kanske fungerar på de tio procent som redan delar partiets ovillkorliga kärlek.
Men det vore ytterst farligt om andra, i grunden EU-positiva partier och opinionsbildare, försöker ta efter samma strategi. Risken är att vi då får en situation som liknar den inför valet 2014: En enad front som tycker samma sak i en fråga, som står mot ett parti som självt anser sig sitta på sanningen men vars politik inte kritiseras seriöst.
Allt tal om att EU-skeptiker är mörkermän, nyfascister eller halvkommunister som bäddar för tredje världskriget bör undvikas.
I stället måste EU-vänner bli bättre på att argumentera att Sverige tjänar på ett medlemskap. Man måste förklara varför ekonomin, terrorbekämpningen och den internationella diplomatin förutsätter ett EU-medlemskap. Och hur vi kan se till att EU efter att britterna lämnat inte växer till ett överstatligt monsterprojekt som ingen vill ha.