Riksdagsvalet 2018 avgörs i kommunerna. Vad har Socialdemokraterna och Moderaterna för svar till väljarna som tycker sig få allt mindre för skatten?
Sextio blöjbarn trängs i en omgjord lägenhet.
Trappuppgången är smal, ventilationen obefintlig. Vissa barn har inte varit ute på tre veckor.
En mamma berättar att sonens overall inte har fått en fläck efter fyra månaders dagisvistelse. Förhållandena på den kommunala förskolan Klangen i Malmö beskrivs som ett brott mot FN:s barnkommission (Sveriges Radio 15/2).
Varje dusch tillåts ta högst 13 minuter. Den acceptabla tiden för att ge medicin och ta av en stödstrumpa beräknas till åtta.
Omsorgspersonalen vittnar om stress, sjukskrivningar och kisspauser i skogen på väg till nästa hembesök (Vestmanlands Läns Tidning 12/11).
Bristen på socionomer är akut. Lex Sarah-anmälningarna haglar när häften av barn- och familjeutredningarna inte blir klara i tid (Dalarnas Tidningar 23/3).
Det saknas inte varningsklockor från välfärden. Och i valet 2018 ställs två motsägelsefulla bilder av Sverige mot varandra.
Å ena sidan pekar alla tillväxtkurvor uppåt. Statsskulden på knappt 34 procent av BNP är hanterbar, arbetslösheten lägre än väntat. Ring upp statsminister Stefan Löfven klockan fem på söndagsmorgonen och han svarar ”Sverige står starkt i en skakig omvärld.”
Å andra sidan skenar de offentliga kostnaderna.
Förra året lånade kommuner och landsting mer än någonsin. Skulderna är redan uppe i 550 miljarder. Prognosen är att de kommer att fördubblas. Nya skolor måste byggas, gamla simhallar renoveras. SKL:s chefsekonom Annika Wallenskog varnar för det låga ränteläget och menar att expansionen sker på krita (Dagens Samhälle 39/16).
Nästa år passerar Sverige tio miljoner invånare. Om etableringen av nyanlända förbättras, och fler 65-åringar vill jobba längre, ser framtiden ljus ut. Men ingenting tyder på att regeringen och LO är beredda att genomföra nödvändiga reformer. Tvärtom förstärks skillnaderna mellan arbetsmarknadens insiders och outsiders.
De ekonomiska konsekvenserna skickas från riksdag till kommunalråd. SKL spår en genomsnittlig höjning av kommunalskatten med två kronor och tio öre fram till 2020. Samtidigt är desperationen i flyktingmottagandet uppenbar.
Kommuner som köper bostadsrätter i budgivning mot sina egna invånare är ett exempel. Kraven på att låta nyanlända gå före i bostadskön ett annat.
Främlingsfientlighet och unken populism ska aldrig ursäktas. Men att en växande del av befolkningen upplever att samhällskontraktet luckras upp, medan S och M på riksnivå är upptagna med spelteorier och krishantering, är ett problem. Den kombinationen riskerar leda till en jordbävning i riksdagsvalet 2018.
Det är i den egna vardagen som vår världsbild skapas. Kopplingen mellan vad en vanlig löntagare betalar i skatt och vad hen får tillbaka måste bli mycket tydligare.