Sänkta inkomstskatter för läkare, arkitekter och forskare betyder inte förlorade pengar till staten. Fler arbetade timmar ger mer resurser åt välfärdens kärna.
Sverige har passerat punkten där beskattningen av höga löner slutar leda till bättre statsfinanser. Det menar nationalekonomen Jacob Lundberg, som har analyserat den statliga inkomstskattens effekter (Ekonomisk Debatt 7/2016)
Den nedre skiktgränsen för statlig inkomstskatt är 35 850 kronor i månaden. På inkomster över denna summa tar staten ut en skatt på 20 procent. Den som tjänar mer än 52 100 kronor måste skatta ytterligare fem procent. Detta är värnskatten, vilken infördes som en tillfällig krisåtgärd av regeringen Persson 1995.
Sammanlagt blir marginalskatten, alltså skatten på den sist intjänade hundralappen, mer än 60 procent för anställda med höga inkomster.
Välfärdsstaten gynnas av smart fördelningspolitik. Vi bor inte heller i det extrema högskatteland som en del tror. Inkomstskatten på låga och medelgoda löner sticker inte längre ut i jämförelse med andra OECD-länder. Däremot har Sverige världens högsta skatter på höga inkomster, vilket blir allt mer problematiskt.
Det ekonomiska läget är ansträngt. Alla prognoser tyder på kraftigt ökande kostnader. Underskottet i de offentliga finanserna växer från 42 miljarder kronor i år till 57 miljarder 2017, enligt Ekonomistyrningsverket.
Från och med 2018 tvingas 40 000 fler svenskar att betala statlig inkomstskatt, som en konsekvens av Socialdemokraternas budgetförhandlingar med Vänsterpartiet. Men ökade intäkter till staten är inte ett självklart resultat av ytterligare skattehöjningar.
Sverige behöver fler arbetade timmar, på alla inkomstnivåer. Att många höginkomsttagare redan betalar 60 procent i skatt på varje löneökning påverkar utbildningspremien och minskar incitamenten för nästa karriärsteg.
Lundberg har tidigare slagit fast att slopad värnskatt ger drygt tre miljarder kronor mer till statskassan, vilket motsvarar kostnaden för 7 000 poliser. Slutsatsen att också den statliga inkomstskatten kan avskaffas utan förlorade intäkter förtjänar uppmärksamhet. Regeringens kombination av skenande utgifter och ideologiskt motiverade skattehöjningar påminner om katten som jagar sin egen svans.